10 dec. 2017

nödåret

Nödåret (inbunden)

Året är 1867 och efter att skörden i Finland året innan slog fel har det detta år blivit ännu värre. Våren kommer helt av sig, sommaren vill aldrig komma och snön ligger kvar in i juni och så är det då vinter igen. En svår vinter. Nöden och svälten är oundviklig.

Marja tvingas lämna sin döende make och ta med sig sina två små barn ut på en vandring vars mål sägs vara St Petersburg, för där kan hon inte tänka sig att svälten är närvarande. Men resans egentliga mål är mat. Maken lämnas för att svälten tagit honom och Marja måste försöka undkomma svältdöden för sig och sina barn. Hon inser tidigt under sin vandring att det bara är en fråga om tur om hon och barnen skall möta vänlighet eller avvisande vid dörren de knackar på.

Marjas flykt undan svälten är bokens huvudberättelse, men författaren Aki Ollikainen, låter oss också ta del av hur de högre upp i samhällshierarkin tänker och resonerar kring den nöd som landet drabbats av. Deras situation är en helt annan och här finns tankegångar om att det inte är bra att ge de nödställda alltför mycket hjälp då det skulle göra dem mindre benägna att jobba och kämpa.

Det här är verkligen ingen måbra-historia. Man kommer personernas lidande och av hunger skrikande magar mycket nära. Jag, som tycker att skildringar av det här slaget kan ge vidgade perspektiv på såväl historien som nutiden, är mycket förtjust i denna bok. Den har ett språk som tilltalar mig och ett sätt att beskriva människorna, platserna och situationen i sig på ett sätt som gör att jag känner mig involverad i historien. Jag är där i kylan med Marja och barnen. Det är sparsmakat och kärvt berättat och ändå så engagerande. Ja, Nödåret av Aki Ollikainen är helt enkelt en riktigt läsvärd roman i den genre som en del i min omgivning kallar för historiska eländesskildringar (och som jag är nästan onödigt förtjust i).

6 dec. 2017

grattis finland!

Relaterad bild

Hipp, hipp, hurra för Finland idag! Hundra år av självständighet är självklart värt att fira. 

Jag har under detta år läst ovanligt många finska böcker, inte minst under det som blev temat "bloggbohemens finska sommar" och det har definitivt gett mersmak. Just idag, på självständighetsdagen, har jag tänkt lyssna på de av Birgitta Ulfsson valda delar av nationaleposet Kalevala som finns som radioföljetong. Jag har faktiskt aldrig tidigare stiftat bekantskap med Kalevala, så allt jag vet är att det finns en person vid namn Väinämöinen som figurerar i verket. 

Det finns året till ära flera böcker av finländska författare att lyssna till som radioföljetong och jag tänker nog även lyssna på åtminstone en av dem - Nödåret av Aki Ollikainen - en bok som jag länge haft på min att-läsa-lista.

Men, det räcker inte med finskt i form av uppläste böcker. Jag håller också på att läsa Blå villan av Eva Frantz och under jullovet har jag tänkt läsa Själarnas ö av Johanna Holmström. 

Så, om ni har planer på att läsutmana er under nästa år - satsa på Finland blir mitt tips!  

3 dec. 2017

helgens läsning - schjetlein och smith

Döden ingen ser (inbunden)  Bibliotek (inbunden)

Äntligen har det blivit lite läst! November var en bedrövligt dålig läsmånad och bara fyra böcker blev lästa, alla under första halvan av månaden. I fredags läste jag ut Stanna hos mig och igår började jag med Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein och avslutade dagen med Bibliotek av Ali Smith. Två mycket olika böcker. 

Döden ingen ser föll mig inte alls i smaken. Jag började med att lyssna på den och gick sedan över till att läsa pappersboken. Jag kom halvvägs innan jag gav upp. Jag brukar inte ha något emot tidshopp, men här var det bara för många. Berättelsen, som väl kan sägas börjar när sjuksköterskan Lotta blir överkörd av tåget (var det verkligen självmord?) upplevde jag mest som hackig. Personerna var för anonyma och jag kände egentligen ingenting för någon av dem. Det hade säkert blivit spännande mot slutet, men jag tycker inte om att lägga tid på böcker jag inte tycker om. Jag tror jag kommer att hoppa över Schjetlein framöver. (Rec.ex från Bokfabriken)

Bibliotek av Ali Smith är en novellsamling som tar avstamp i det faktum att så många bibliotek läggs ner runt om i Storbritannien. Antingen försvinner de helt eller så förväntas någon frivilligorganisation sköta dem.Smith är uppenbart inte nöjd med utvecklingen och hon har samlat in röster från andra mer eller mindre kända britter där de får berätta om vad bibliotek betyder eller har betytt för dem. Det är dessa delar av boken jag tycker bäst om. Varvat med dessa röster finns noveller som inte har bibliotek att göra. En del av dem tycker jag om, en del av dem lämnar inga större avtryck. Bäst tycker jag om novellen där en kvinna får en utväxt på sin kropp som skall bli till en hel liten blommande buske. Men här finns också texter om en okända kreditkortsdragningar, om ord, om minnen och dialekter som försvunnit. Det är en blandning som tilltalar, samtidigt som den spretar och inte alltid är helt greppbar. Det är ändå väl värt att läsa och det känns på något sätt personligt, något som tilltalar mig. (Rec.ex från Bokförlaget Atlas)

Nu skall jag välja en ny bok i högen och fortsätta läsa. Bäst att passa på nu när jag kommit igång! 

Vad läser ni just nu? 

2 dec. 2017

stanna hos mig

Stanna hos mig (inbunden)

Åh, vad jag älskar att läsa den här typen av roman! Där karaktärerna är hela och har djup och där historien inte är helt förutsägbar utan innehåller några intressanta vändningar. Upplevelsen hade nog blivit ännu bättre om jag hade läst den lite tajtare, men även i lite utdraget lästempo är Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò en härlig läsupplevelse.

I Stanna hos mig tas vi med till en stad i Nigeria där bokens huvudperson Yejide bor med sin make Akin. De träffades under studietiden och har vid bokens start varit gifta i några år. Det hela tycks vara ett välfungerande äktenskap, men de har ännu inte fått något barn. Yejide gör allt för att bli gravid och vänder sig till såväl västerländsk medicin som inhemska undergörare och detta skall till sist få ett utfall som ändå inte är vad någon önskar. Släkten, särskilt Akins mor, har svårt att acceptera en tillvaro där Akin inte får en arvinge. De anser att Akin borde ta sig en andra hustru, något han en tid motsätter sig, men sedan ger han vika. Till slut blir det ändå barn, men sorgerna är inte över för det.

I Stanna hos mig finns kärlek och svartsjuka, men också drömmar, sorg, längtan och lögner. Alla de stora existentiella känslorna och livsöden som drabbar oss människor. Det är en hel del som inte är vad det först verkar och som jag inte vill säga så mycket mer om utan låta er själva ta del av när ni läser boken. För läsa den tycker jag ni skall göra för det här en en riktigt välskriven roman. Jag är helt säker på att Adébayò blir en av de unga nigerianska författarna som kommer att få en stor läsekrets världen över.

(Rec.ex från Piratförlaget)

25 nov. 2017

ann-sofi munter gånger tre

Femton minuter för Ann-Sofi Munter - Håkan LindgrenAnn-Sofi Munters trista balkongliv - Håkan LindgrenAnn-Sofi Munters franska band - Håkan Lindgren

Lyssnade i morse på tre noveller om Ann-Sofi Munter. Novellserien är skriven av Håkan Lindgren och i den möter vi Ann-Sofi, en kvinna runt 55 år, som behöver lite mer spänning i livet. I första novellen, Femton minuter för Ann-Sofi Munter, ramlar en bankrånare in i hennes bil och Ann-Sofi  lever snarare upp än blir rädd. I andra novellen, Ann-Sofi Munters trista balkongliv, röker hon cigarett efter cigarett på sin systers balkong och får inte gå någon annanstans. Det hindrar henne ändå inte från att få en del att hända i tillvaro. I den tredje och sista novellen, Ann-Sofi Munters franska band, tar hon sig ut i skärgården där en fransyska med en mystisk make ger lite liv i tillvaron.

Det är inte några djupsinniga noveller Håkan Lindgren skrivit, men en trött lördag förmiddag som denna var jag mest ute efter underhållning och lite humor och det var precis vad jag fick. Gott så!

22 nov. 2017

en liten litterär enkät

Bildresultat för books

Ni vet hur det är - ibland orkar och hinner man inte läsa. Tyvärr. Men, för att bloggen inte helt skall somna in kommer här en enkät som från början dök upp hos Just nu - Just här i samband med en bokutlottning. Här blir det dock ingen utlottning, utan bara svar på frågorna.

1. Vilken typ av bok läser du oftast?
a) Deckare
b) Facklitteratur
c) Romance
d) Skönlitterär roman
e) Biografi
f) Fantasy
g) Science fiction
h) Ungdomsbok
i) Annat

2. Bästa omfång på en bok
a) 247 sidor
b) 447 sidor (egentligen för långt, gillar bäst 300 - 350 sidor)
c) 647 sidor


3. Vilket bokformat föredrar du?
a) Inbunden
b) Storpocket
c) Pocket
d) E-bok
e) Ljudbok
f) Kartonnage
g) Skinnband
h) Danskt band 

4. Litterärt no-no
a) Vika hundöron
b) Låna ut mina böcker
c) Läsa under middagen
d) Vara oförsiktig om omslaget
e) Talspråk i böcker för små barn
f) Talspråk i böcker för vuxna (det blir så jobbigt att läsa tycker jag)
g) Skriva i böcker

5. Ge exempel på böcker med snygga bokomslag!

Nära fåglar (inbunden)  Stanna hos mig (inbunden)  Mitt hjärtas oro (inbunden)


6. Årstid då jag läser allra mest
a) vår
b) sommar (läser hyfsat jämt över året, men några extra bok blir det under semestern)
c) höst
d) vinter

7. Drömyrke i bokbranschen
a) Författare
b) Förläggare
c) Formgivare
d) Förlagschef
e) Försäljare i bokhandel (fast egentligen vill jag nog inte jobba i bokbranschen faktiskt)

8. Du letar efter en riktigt bra bok, vilket förlag kan du lita på har just den boken?
Oj, det här är ju nästan omöjligt att svara på men Norstedts, Nilsson förlag och Sekwa brukar alltid ha böcker som lockar mig i sin utgivning.

9. Är det någon typ av språk du har svårt för i böcker?
a) Ålderdomligt språk
b) Övertydligt språk
c) Erotiskt språk
d) Sentimentalt språk
e) Slangspråk/jargong
(Jag gillar verkligen inte någon av de ovan nämnda och vill nog också lägga till poetiskt språk till listan)

10. Vad får dig att följa en annan bloggare?
a) Informativa inlägg
b) Personliga inlägg
c) Fina inlägg
d) Fokus på litteratur (personliga inlägg med fokus på litteratur och med inslag av annan kultur är nog det rätta svaret för min del)
e) Blandad mix om kultur i alla former
f) En salig blandning (a-e)

11. Hur ofta ger du bort böcker i julklapp?
a) Nästan alltid, det är roligt att hitta den perfekta boken för en viss person
b) Nu tänker jag faktiskt ge upp, alla är konstigt nog inte lika stora bokälskare som jag själv
c) Bara till personer jag vet uppskattar böcker
d) Gärna till personer som jag tycker borde läsa mer

12. Vad är viktigt när du väljer en bok till dig själv?
a) Handlingen
b) Språket
c) Att hålla sig uppdaterad om snackisarna
d) Stämningen
e) Att det är en bok av en ny, intressant författare
f) Att det är en bok av en favoritförfattare
g) Att det är ett snyggt omslag

(Jag läser mest nyutgivet, men bara sådant som intresserar mig. Jag läser långt ifrån alla snackisar - det är inte viktigt för mig att alltid ha läst dessa)

13. Jag ser fram emot nästa bok av…
Anne Tyler, Linn Ullmann, Elly Grifftihs, Sara Paborn, Tommi Kinnunen, Mikael Niemi och en hel massa andra författare som jag just nu inte kommer på. :)

18 nov. 2017

han fattas mig

Med anledning av Rikard Wolffs alldeles för tidiga bortgång återpublicerar jag här mitt inlägg från 2 november 2012 om hans självbiografi Rikitikitavi. Den boken bär jag verkligen med mig och det är en av min allra bästa läsupplevelser. Wolff hade en speciell plats i mitt hjärta och han lämnar ett tomrum. Han fattas mig, han fattas oss.
___________________________________________________

Rikitikitavi (pocket)

Redan femtio sidor in i boken är det omöjligt att inte leta upp en Spotifylista med Edith Piaf och låta hennes röst och hennes sånger bilda kuliss till läsningen av Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Faktum är att jag närmast slukar boken. Kan inte fatta att den är så bra. Med nästan löjlig exakthet dånar Hymne A L'Amour ur mina högtalare samtidigt som Rikard tillbringar sin första natt med Kjell och allt blir så stort även för mig som läsare. På samma sätt vill jag ibland bara gråta och sjunga Mon Dieu tillsammans med Rikard när ännu en kärleksrelation tar slut.

Boken handlar dock om så mycket mer än Rikards kärleksrelationer (och om så mycket mer än hans karriär). Boken skildrar hans föräldrars liv tillsammans. De judiska inslagen i släkten. Rikards förlamande rädslor som barn, en rädsla som nästan tar över hans liv emellanåt. Han är rädd för allt tycks det. Det är också en skildring över ett Sverige som var och ett Sverige som är. Det är framtidslöften i nybyggda Stockholmsförorter och maxitegelvillor i Karlstad med allt som dessa symboliserar. Det låter så stort på framsidan med "en folkhemsberättelse" men det är precis vad det är till stora delar och Wolff lyckas mycket bra med att beskriva hur Sverige förändras från 1950-talet till nutid. Här ser vi också hur människor krisar bakom gardinerna. "Pappa är uppe och går igen" heter det, ibland med Cullbergs Kris och utveckling i handen. Rikard krisar på andra sätt, men visst krisar han. Det gör vi väl alla.

Här finns också inslag som vi känner igen från Jonas Gardells bok. Klubbarna för de homosexuell i Stockholm, glåpord som slängs efter de homosexuella. Rädslan för AIDS. Människor som dör. Wolff tänker sig inte alltid för, går på HIV-kontroller regelbundet. Och han blir kär, både före och efter HIV och AIDS, både för och efter bromsmedicinerna. För detta är en bok om kärlek. Om kärlek inom familjen, mellan mamman och pappan, mellan Rikard och hans föräldrar, mellan Rikard och ett antal män. Mellan Rikard och hans dotter. Ett barn som har får tillsammans med Stina Gardell och som avslutar boken. Livet ljusnar för Wolff. Jag ler.

17 nov. 2017

den svavelgula himlen

Den svavelgula himlen (inbunden)

Kjell Westö har en viss lockelse. Egentligen är jag en alldeles för rastlös läsare för hans långsamma berättarstil, men hans sätt att skriva går hem hos mig när det är i ljudboksformat. Jag lyssnade på Hägring 38 får några år sedan och nu har jag lyssnat på Den svavelgula himlen. I pappersboksformat hade jag lagt undan den, inte orkat. Nu är jag glad att jag lyssnat för det är verkligen en resa genom liv och samhälle som Westö tar oss med på.

Berättelsen tar sitt avstamp i 1960-talet då en pojke från ett lägre medelklasshem en sommar blir vän med Alex, son i den betydligt mer välbeställda familjen Rabell. Klassperspektivet är tydligt i såväl skillnaden på bostad som föräldrarnas arbeten och skall förbli tydligt boken igenom. De två pojkarna förblir vänner under hela uppväxten men det är en ojämlik vänskap på flera plan och bakom den välputsade fasaden i Alex familj finns hemligheter alla gör allt för att de inte skall komma ut. Alex har en syster, Stella, som pojken, eller kanske snarare ynglingen vid det laget, blir kär i och inleder en relation med. Han och Stella skall komma att kretsa runt varandra hela livet, men det är ingen enkel saga.

Westös bok lyckas med konststycket att verkligen vara ett helt liv. Här finns framgångar och bakslag, klasskillnader, vänskap, ovänskap och vänskap som emellanåt faller i glömska. Här finns kärlek, passion, giftermål, skilsmässor, barn och barnbarn. Liv som såväl frivilligt som ofrivilligt flätas samman. Och hela tiden och överallt finns samhället och dess utveckling. Inte bara som en fond utan som en lika stor förutsättning för boken som personerna i den.

Jag pendlar mellan att vara allt från mycket förtjust till lite trött under läsningen vilket faktiskt påminner en del om hur huvudkaraktärerna också känner eller beter sig. Jag är mer förtjust i delarna fram till vår egen samtid. Där blir samhällsvinklingen kanske lite väl mörk i mitt tycke, men de första tre fjärdedelarna av boken har min uppmärksamhet fångad och det kan definitivt bli mer Westö framöver för min del. Men, det får ju bli i ljudboksformat då.

12 nov. 2017

mera finländskt

Blå villan (inbunden)  Den svavelgula himlen (inbunden)

Det funkade ju så bra att läsa finländskt i somras att det gav mersmak så nu parallell-läser jag två böcker från vår granne i öster igen - Blå villan av Eva Frantz och Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Gillar båda hittills!

Någon annan som läst? Vad tyckte du om boken/böckerna?



7 nov. 2017

tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset (ljudbok)

En man mår psykiskt dåligt och ångesten är en ständig följeslagare sedan många år. Så en dag uppenbarar sig en utväg - en annons på nätet där någon som vill döda söker någon som vill dö. Detta fångar genast mannens intresse och han besvarar annonsen. Det han får veta är att han någon gång under de kommande tolv månaderna kommer att dödas, men hur förblir hemligt. Under tiden får han en miljon kronor i månaden att göra vad han vill för. Han skriver genast på kontraktet, men vad händer om han skulle ångra sig? Det tar han aldrig reda på innan signaturen sitter där - detta är ju vad han vill.

En annorlunda bokidé som väckte min nyfikenheten, men Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset var rent obehaglig läsning. Mannen kastar sig ut i ett liv fyllt av fester, sprit, kvinnor och tappar all kontroll. Han reser och lever rövare. Det är något djupt sjukligt över hela hans beteende. Hans psykiska sjukdom försvinner inte heller och allt blir bara en spiral av händelser som får även mig som läsare att må dåligt. Jag blir arg, irriterad, beklämd och boken påverkar faktiskt mitt humör negativt.

Nej, det här var en konstig läsupplevelse och jag ångrar nästan att jag lyssnade klart på boken. Nu måste jag nog kompensera detta med något lättsamt och glättigt, för den här boken vill jag snabbt skaka av mig.

4 nov. 2017

efter emma

Efter Emma (inbunden)

Sara och Emma är barndomsvänner och trots att Sara sedan flera år bor i Göteborg har de hållit kontakten. Nu har inte Emma hört av sig på nästan två månader och Sara misstänker att något har hänt. Hon återvänder därför till sin hemstad Gävle och en historia som inte riktigt är vad den först verkar tar sin början.

I Anna E Wahlgrens bok Efter Emma varvas nutid och Saras återkomst till Gävle för att söka efter Emma med dåtid och nedslag i Sara och Emmas uppväxt. Emmas barndom kantas av social utsatthet i ett av Gävles mer problemfyllda områden, medan Emma kommer från en trygg villatillvaro. Det är en vänskap där den ena parten hela tiden har ett visst övertag. De både vännerna upplever saker tillsammans som gör att det finns mörka hemligheter som aldrig bör komma fram. Det är risken för dessa avslöjanden som gör att Sara är tillbaka i hemstaden.

Boken är aningen för vag för min smak. Det hintas om att saker hänt, men det tar alldeles för lång tid innan det börjar tydliggöras vad det handlar om och spänningen kan ta trappas upp. För mig är det aldrig ett bra tecken när jag tänker "men kom till sak nångång" under läsningen. Men, sista halvan av boken har ett bättre driv och det blir spännande utan att bli överdrivet - plus för det. En annan sak som för mig personligen var lite kul är att jag känner igen mig i beskrivningen av Gävle, vet var gatorna ligger, hur det ser ut etc då jag har delar av min familj boende i Gävle. Förutan det är boken inget särskilt egentligen och den sticker inte ut från mängden. Den funkar som lättläst tidsfördriv, men mer än så är det inte.

(Rec.ex från Bokfabriken

3 nov. 2017

skrik tyst så inte grannarna hör

Skrik tyst så inte grannarna hör (inbunden)

Karin Alfredsson är tillbaka och levererar en bok som är väl värd att spendera några timmar med. Jag läste alla böckerna i hennes serie om läkaren Ellen Elg som befann sig på olika håll i världen och hamnade i deckarliknande situationer med kvinnors utsatthet som gemensam nämnare. I Skrik tyst så inte grannarna hör har Alfredsson lämnat Ellen Elg bakom sig och istället skrivit en fristående roman på temat hustrumisshandel. Ja, det är ingen spoiler för titeln säger ju vad det handlar om och kanske att titeln är lite för tydlig med det. Inte för att jag som läsare nödvändigtvis behöver bli överraskad, men jag behöver ju inte veta allt redan när jag ser bokens framsida heller.

Nu är det nyss sagda trots allt en petitess. Boken utspelar sig i Zambia och Alfredsson har bott flera år i södra Afrika och jobbat som biståndschef vilket också märks i skildringen av miljöer, kultur och människorna. Det känns äkta. Just att det känns äkta har jag förresten alltid tyckt är Alfredssons styrka - hon har ett tydligt engagemang i kvinnofrågor och skriver böcker som är enkla och rättframma att läsa, men som samtidigt ger mig som läsare en tankeställare och emellanåt lite nya perspektiv. I Skrik tyst så inte grannarna hör befinner vi oss både i slott och i koja, så att säga. Den ena kvinnan är en frisörska från Sverige, som träffar en lite äldre man med god ekonomi och ganska snabbt blir det både giftermål och en flytt till Zambia, där hon lever ett privilegierat liv som medföljare till en högt uppsatt svensk statstjänsteman. Den andra kvinnan kommer från Lusakas slumområden, men har förbättrat sin ekonomiska situation något genom att flytta ihop med tjänaren till det svenska paret och de bor nu tillsammans i tjänstebostaden, men giftermål verkar svårt att få till. Både kvinnorna skall dock hamna i svåra situationer, med såväl likheter som skillnader.

Jag tycker det är kul att Karin Alfredsson är tillbaka som författare och hoppas att det kommer nytt från henne snart igen!

(Rec.ex från Bokfabriken)

31 okt. 2017

monster

Monster (inbunden)

Jag såg ett avsnitt av Kungarna av Tylösand och det var bland det värsta jag sett i dokusåpaväg. Hur ett produktionsteam kan få hälla i ungdomar så mycket sprit och kalla det tv-underhållning övergår fortfarande mitt förstånd. Jag har också sett ett par youtube-klipp med Jocke och Jonna för att några på jobbet pratade om att deras barn följde dem och jag visste knappt vilka de var. Jag fastnade inte för deras kanal. Som ni förstår är jag egentligen inte alls målgruppen för Joakim Lundells bok Monster, men ibland känner man ju bara för att läsa en storsäljare.

I medier har det skrivits en hel del om hur mamman skildras i boken. Med tanke på det trodde jag nog att boken skulle uppehålla sig mer kring det, men det är egentligen en väldigt lite del av boken. Men, tillräckligt för att man skall förstå att det här är en mamma som missbrukar, som inte förmår älska sin son och som totalt misslyckas med föräldraskapet. Lundell skildrar i boken hela sitt liv fram till nu och det är fullt av utanförskap, droger och missbruk, hemlöshet och vänner av slaget "med såna vänner behöver man inga ovänner". Bloggandet ger honom tidigt en hel del följare (för tydligen är det omåttligt intressant att se en människa smörja in sig i bajs eller runka på bisarra sätt ...) men det skall dröja flera år innan han tjänar några pengar alls på den, så pengar från soc är en livsnödvändighet.

Sedan boken skrevs har Joakim Lundell separerat från sin fru Jonna och de har lagt ner sin youtubekanal. Lundell satsar nu på musiken. Jag önskar honom lycka till med det och hoppas att hans liv blir bättre och bättre för hittills verkar det ha varit en mycket tuff resa.

29 okt. 2017

koka björn

Koka björn (inbunden)

Mikael Niemi är en författare med god variation på genrer och bokligt innehåll. Jag läste som de flesta andra Populärmusik från Vittula när den kom och blev förtjust. Därefter har jag läst hans katastrofskildring Fallvatten och rymdäventyret Svålhålet och visst finns det något i hans författarskap som tilltalar mig så det var rätt givet att jag skulle ge mig i kast med hans senaste bok, Koka björn.

I Koka björn återvänder Niemi till sina hemtrakter runt Pajala, men året är 1852. Fram över trakten drar väckelsen och bokens ena huvudkaraktär, Prosten, är den som leder det hela. Det är uppenbart att det är den verkliga prästen Lars Levi Laestadius, grundaren av laestadianismen, som fått stå som förlaga till bokens prost, och det gör det hela extra intressant tycker jag. Erkänner villigt att jag är för dåligt påläst om Laestadius för att veta vad i boken som är ren fiktion och vad som hämtat från faktiska händelser i hans liv, men det gör ju bara att jag kan fundera på det samtidigt som jag läser och lyssnar på boken. Ja, jag gjorde både och. Läste de första kapitlen, men så såg jag att det var en författaruppläsning och då gick jag över till lyssnandet. Niemi är värd att höra!

Men, nu är ju detta inte en fiktiv roman om religiös väckelse enbart. Det är också något av en deckare där Prosten och Jussi, den samepojke som han låtit växa upp hos sig, bedriver en slags privat utredningsarbete vid sidan om polisväsendet. Ett tämligen inkompetent polisväsende måste nog sägas. Det hela börjar med att en ung vallpiga hittas död i skogen och inledningsvis tror alla att det är en slagbjörn som dödat henne och det bestäms att björnen skall dödas. Prosten gör dock vissa fynd som tyder på att det inte kan vara en björn som gett sig på flickan. En våldsverkare tycks härja i bygden och med den kommer ondskan närmare och kanske är det inte bara unga kvinnor som svävar i fara utan kanske är hela väckelsen hotad.

Jag både tycker om och tycker inte om Koka björn. Det är en långsam bok, stundtals så långsam att jag tänker att jag ger upp, men ändå händer det hela tiden något litet som driver berättelsen framåt. Det kan vara en ny ledtråd, en församlingsbo som behöver Prostens hjälp, någon inblick i det samiska, länsmannens dumhet, orättvisan och bristen på förståelse för andra tankesätt, den utsatthet Jussi befinner sig i eller en föraning om vad som skall ske härnäst. Det är ständigt något som håller mig kvar och jag tycker också att den växer hela tiden. Jag anar att det här kan vara en sådan där bok som måste landa i en innan man egentligen kan säga vad man tyckte om den. Den är liksom ganska mycket på något sätt. Mustig är ett passande ord. Saker kommer nära, men inte så nära att boken smyger under skinnet. Ja, den är rätt speciell, men läsvärd på sitt sätt. Kärv kärlek skulle man kanske kunna säga.

(Rec.ex från Piratförlaget)

en droppe midnatt



Tidigare i veckan var det bokcirkelträff och boken vi läst denna gång var En droppe midnatt av Jason "Timbuktu" Diakité. Min relation till Diakité består av korta inslag på tv i olika sammanhang där han alltid ger ett sympatiskt och klokt intryck och så har jag förstås hört hans mest kända låtar på radion. Ingen större kännedom om honom alltså. Jag hade inte heller några förväntningar på boken, om något så trodde jag väl kanske att det skulle bli en rätt trist upprabbling av spelningar och prisutdelningar. Så fel man kan ha!

Jag valde att lyssna på den här boken eftersom det är Jason Diakité som läst in den och det gav verkligen en extra dimension. Hans skånska blandat med den tydligt amerikanska engelskan är bara det en upplevelse. Jag visste inte ens att han hade amerikanskt påbrå - så stor var min okunnighet om denna svenska artist. Det tog inte lång stund innan jag var helt fångade av boken som verkligen är något helt annat än jag väntat mig. Det är en självbiografi, eller kanske snarare en familjebiografi som en i bokcirkeln uttryckte det, men det är i ännu högre utsträckning en bok om identitet, om att söka sin plats, om amerikansk historia, om de svartas situation då och nu. Diakité beskriver på många sätt ett USA som sällan skildras i våra massmedier och det blir en viktig påminnelse om hur svårt det sociala arvet är att undkomma. Det är också en bok om en föräldrageneration som byter hemland och i slutändan egentligen inte tycker att något land är särskilt bra, men ändå nostalgiskt drömmer om båda.

Jag gillar den lite distanserade intellektuella blick Diakité använder för att få syn både på sig själv och på andra i sin familj. Det gör att boken inte blir en känslosam historia utan snarare en slags undersökning och en inblick i hur identitetsskapande går till när man inte tillhör majoritetssamhället och därmed får så mycket gratis. Samtidigt skall sägas att Jason Diakité själv kommer från en akademisk miljö och på vissa sätt är privilegierad och det ger ännu en dimension på identitetssökandet.

Ja, den här boken har verkligen så många olika delar som är intressanta att få ta del av och jag kan faktiskt säga, vilket nästan förvånar mig själv, att jag varmt rekommenderar En droppe midnatt, särskilt i ljudboksformatet.