17 apr 2014

glad påsk



Glad påsk önskar jag er alla!

Här i Strömstad skall vi visst invaderas av fulla norrmän istället för av påskkärringar ikväll så jag håller låg profil i sängen/soffan med nässprej, halstabletter och andra medikamenter när till hands. Älsklingen får se det hela från lite närmare håll för han slutar jobba sent ikväll. Inte avundsjuk.

Påskekrim, då? Hoppar över det i år, men kompenserar genom att slötitta på nåt gammalt avsnitt av Morden i Midsomer eller liknande.

Kommer ni att läsa något påskekrim?

16 apr 2014

feberträsket

Planen var att läsa en massa lockande böcker det här, mitt troligtvis sista, påsklov. Nu blev det istället så här ...


15 apr 2014

författaren i familjen

Författaren i familjen (häftad)

Édouard skriver när han är sju år en liten dikt som får alla att applådera honom och han utnämns genast till familjens författare. Det är inte helt lätt att leva upp till det och Édouard kämpar i vuxen ålder på med sitt skrivande som inte riktigt vill sig. Han stöttas av den väninna som han delar lägenhet med och det gifter sig också med varandra i unga år. För att försörja sig själv och familjen börjar Édourd i reklambranschen och vinner där många priser och blir en copywriter att räkna med, men han är trots allt inte nöjd och reklamens korta budskap är inte den sortens skrivande som gör honom lycklig.

Jag blev väldigt förtjust i Gregoire Delacourts bok Författaren i familjen. Det är något tafatt över hela Édourds person och hela hans liv. Han är ständigt lite bortkommen och tar liksom inte tag i sitt liv, samtidigt så är det skrivet med så mycket kärlek och värme att jag inte blir irriterad på honom utan att jag läser i stort sett hela boken i en sittning. Jag kan inte franska, men misstänker att boken lider lite av översättningsproblematik emellanåt. Reklamtexterna tycks inte vara så effektfulla, men jag gissar att de nog är det på originalspråket. Det stör dock inte alltför mycket och jag rekommenderar verkligen dig som inte läst Delacourt att ge honom en chans. Jag ser i alla fall fram emot att läsa en tredje bok av honom, för både Författaren i familjen och Allt jag önskar mig har varit helt i min smak. Tur att Sekwa ger ut Delacourt och så mycket annan läsvärd fransk litteratur!

(Rec.ex från Sekwa)

13 apr 2014

två rec.ex, ett inlägg

För det mesta skriver jag om böcker så snart jag läst ut dem, men nu ligger jag för ovanlighetens skull lite efter med mitt bloggande så därför kommer här två böcker i samma inlägg. Det är två väldigt olika böcker!

Jakarandaträdets barn (inbunden)

Jag läste Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani i omgångar och det kanske bidrog till att jag emellanåt tappade tråden en aning, men jag tyckte ändå om boken som kan sägas handla om en familj som genomgår splittring och sorg som en följd av Irans historia från tidigt 80-tal till nutid. Inledningen med en gravid kvinna i ett av Teherans kvinnofängelse är stark och jag grips av berättelsen om hur hon fraktas runt för att få komma till ett sjukhus för att föda sitt barn. Boken fortsätter inte riktigt lika starkt med den är, på sitt närmast slingrande sätt, ändå en berättelse som ger en inblick i en annan kulturs nutidshistoria och det uppskattar jag alltid.

(Rec.ex från Forum)

Och så kom du (inbunden)

Och så kom du av Kathleen MacMahon är vad det är, en litterär bagatell, men en trivsam för-stunden-läsning och en perfekt bok att rensa hjärnan med efter den ovan nämnda boken. Tidsmässigt befinner vi oss precis efter Lehman Brothers-kraschen och Bruno har blivit arbetslös och bestämt sig för att söka sig till sina rötter på Irland. På Irland finns Addie, arkitekt utan uppdrag och avlägsen släkting till Bruno. De träffas en dag på stranden och saker förändras för dem båda. Det är lite mer överraskande än vad det först verkar, men det är inte en berättelse som stannar mer än för stunden. Inget fel med det som bekant. Vi behöver alla boklig förströelse för stunden emellanåt och då är det här ett helt ok val. Måste bara kommentera bokomslaget också, för det är så vackert färgsatt. Ännu finare i verkligheten!

(Rec.ex från Bazar)

11 apr 2014

yrke: tågresenär?


Igår Lund t o r för träff med härliga #boblmafsyd och idag är det Strömstad och älsklingen som är slutstation. Kan man jobba som tågresenär? Ni vet, det finns ju sån där Mystery Shopper, kanske finns det en motsvarighet i tågens värld? Det jobbet vill jag ha i så fall!

På tågresor tittar jag ut genom fönstret, låter tankarna flöda som de vill, sover en stund, tjuvlyssnar på medpassagerare, lyssnar ibland på musik. Tänker alltid att jag ska läsa massor, men egentligen blir det aldrig så mycket läst, bara en stund här och var. Trivsamt är det i vilket fall! 

Hur är det med er andra, blir det mycket läst på era tågresor? 

7 apr 2014

låt inte den här stan plåga livet ut dig, Mona

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (inbunden)

Det finns något väldigt lockande över långa titlar som på något sätt levererar en stämning omedelbart. Jag såg den här boken i Vårens böcker och när jag lade märke till att det var Anneli Jordahl som skrivit den var det självklart att jag ville läsa den. Jag har tyckt om hennes två andra skönlitterära böcker och den här tredje boken är inget undantag. Jordahl är en författare att fortsätta följa!

Året är 1959 och Mona, som är sjutton år, lämnar det lilla samhället i Dalarna och kommer till Östersund som i hennes ögon är en storstad i klass med New York och hon drömmer om att gå på konditorier och att dansa. Dock är det inte för nöjen hon flyttat till Östersund utan för att jobba som hembiträde hos Britt och Ove och ta hand om deras lilla dotter. Väl på plats inser hon att lägenhet bara är en tvårummare och att hon kommer att få sova i vardagsrummet. Flickan hon skall ta hand om är ständigt sjuk, Britt jobbar mest hela tiden och Ove, som spelar i ett jazzband, är sällan hemma. Tiden går, Mona närmast vantrivs och det blir alltmer spänt mellan Britt och Ove. Det finns dock ljuspunkter, för tack vare Britt och Oves musikintresse invigs även Mona i musikens- och dansens värld och kärlek börjar spira mellan Mona och en i bandet; den stiliga Harold.

Jag älskar den gråmulna stämning i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Det är något med Jordahls sätt att berätta som exakt fångar människornas tankar och stämningsläge. Jag fångas av känslorna och låter dem föra mig framåt genom romanen som är en berättelse om en tid då allt skulle vara möjligt men egentligen var det mesta rätt förutsägbart och styrt av förutbestämda uppfattningar, klass och ett stänk av religion. Det är läsvärt på det där stillsamma sättet som gör att berättelsen stannar kvar hos läsaren. Ja, i alla fall stannar berättelsen som utspelar sig där i skiftet mellan 50- och 60-talet kvar. Det finns nämligen en parallellberättelse då en mor och en dotter många år senare skall försöka reda ut vad som hände de där åren, men den engagerar mig inte alls på samma sätt. Inte för att den är onödig, den fyller sin funktion som reflektion och djupare insikt, men det är den andra berättelsen som bär boken och som får mig att säga: Läs Jordahls bok så snart du får chansen!

(Rec.ex från Norstedts)


6 apr 2014

sköna söndag

Så här började jag min dag på ett av stadens caféer och tänker att den kan få fortsätta på liknande sätt fast hemma i soffan. Vad har man annars söndagar till? 

Poetry Reading 
(Poetry reading - More art)

3 apr 2014

som om vi hade glömt

Som om vi hade glömt (e-bok)

Daniel Poohl är tre år yngre än jag. Det han beskriver händer under sina år på mellanstadiet i det lilla brukssamhället i Dalsland kan jag också beskriva, men i mitt fall är det som högstadieelev i en något större bruksort i södra Dalarna. Ny demokrati fick mängder av röster i skolvalet när jag gick på högstadiet. Vi visste ju alla hur det var med "de där utlänningarna", de vi helst inte pratade med, de som placerades i samma bostadsområde, där ingen sedan ville bo (inte för att det var särskilt populärt innan heller). Jag tror att alla som växte upp under tidigt 90-tal minns de här strömningarna. Jag önskar jag kunde svära mig fri från allt dumt som sades och gjordes under dessa år. Önskar att jag aldrig drogs med i diskussioner jag idag skäms för, men det kan jag inte. Jag var 13, 14 år och grupptryck är svårt att stå upp emot. Jag har dock aldrig förstått mig på eller sympatiserat med de som var som allra mest hatiska. De som gick genom kapphallen med snörade kängor, rakade huvuden och bomberjackor och omotiverat knuffade på elever med utländsk bakgrund eller kallade dem för saker jag inte ens vill skriva här. Med hela min tonårshjärna tyckte jag att de var idioter och jag minns fortfarande namnet på den värsta av dem alla. Han blev senare en känd profil i nynazistiska sammanhang, åtminstone i min hemregion. Jag tillhörde mer den tragiska falangen som uttryckte mig smygrasistiskt under grupptryck, som egentligen inte visste någonting alls om saken men sa vad som förväntades. Rasist var jag egentligen inte då och inte senare heller. Jag kände knappt någon med utländsk bakgrund, men det berodde mest på att jag bodde ute på landet i en by och där bor det sällan särskilt många med utländsk påbrå. Jag hade ingen åsikt egentligen, men jag föll in i jargongen. I min klass gick ett tag en tjej från Turkiet. Vi tyckte båda lika illa om idrott och kunde sitta och prata på avbytarbänken. När någon frågade något om henne sa jag aldrig att jag tyckte hon var trevlig och när andra sa elaka saker om henne stod jag aldrig upp för henne. Det skäms jag för idag och jag tänker ibland på henne. Vet inte vart hon flyttade och hur hennes liv blev, men jag hoppas att hon flyttade till ort och började på en skolan där människor inte var lika trångsynta som vi var.

Varför skriver jag det här, varför erkänner jag det när det knappast får mig att framstå i god dager? För att jag tror att jag inte är ensam. För att jag tror att många gjorde som jag, föll in i snacket för att inte sticka ut, särskilt på små bruksorter där livet är lite instängt både fysiskt och mentalt.För att det är ett tidsdokument av en generation. Idag, tjugo år senare, är jag förstås en helt annan, med en helt annan inställning och sedan många år säger jag också ifrån och står upp för mina egna åsikter i dessa frågor. Det förändrades faktiskt redan på gymnasiet, tack och lov. Mitt 17-åriga jag var betydligt klokare än mitt 14-åriga jag.

När jag lyssnar på Daniel Poohls bok Som om vi hade glömt blir jag därför stolt över de två mellanstadiepojkarna som vågar säga vad de tycker. Som vågar stå emot grupptrycket och umgås med killarna och tjejerna från Balkan som flyttar in i samma bostadsområde. De som aktivt vågade säga sin mening och visa den i handling under dessa år har alla min respekt. Jag önskar att jag varit lika klok och lika stark.

Mer om boken kan ni läsa t ex på Bokus.

30 mar 2014

vår överallt

Passande rader denna varma, vårsoliga dag! 


(Ur Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Annelie Jordahl)

29 mar 2014

brinnande livet

Brinnande livet (inbunden)

Mitt första möte med Alice Munro är samtidigt hennes sista novellsamling, Brinnande livet. Jag har läst den medvetet långsamt. En novell lite då och då för att låta texterna sjunka in i mig och jag tycker en nobelpristagare är värd den hanteringen. Dessutom tycker jag om det jag läser. Det är lågmält, men samtidigt med en slags träffsäkerhet som är sällsynt. Novellerna har, som alltid i Munros författarskap har jag förstått, kvinnor i huvudrollerna och jag uppskattar mycket att det är helt vanliga kvinnor utan märkvärdiga karriärer, titlar eller levnadsöden. Det är bara helt vanliga kvinnoliv vi får titta in i en stund.

Efter att jag läst ut novellsamling är det en novell som stannat hos mig, Amundsen. En kvinna kommer till ett sanatorium beläget utanför den lilla staden Amundsen och skall jobba som lärare för de sjuka och döende barnen. Efter en tid bjuder doktorn ut henne och de inleder en relation som är tänkt att leda till äktenskap. Allt är dock så ... ja, utan känsla på något sätt. Det är ingen himlastormande kärlek utan allt tycks bara hända som det gör när livet bara rullar på och man följer med utan större tanke och utan större motstånd. Det irriterar mig lite, särskilt vissa delar av händelseförloppet, samtidigt som det är vad det är och jag älskar Munros framställning av personerna, miljöerna och relationen. I den här novellen tycker jag hon är som allra mest briljant.

Munro är en författare vars författarskap jag gärna bekantar mig mer med. Inte ofta jag säger det om en nobelpristagare!

28 mar 2014

bokbloggsjerkan 28 - 31 mars

jerka11

Denna veckas jerka utgår från en bild på en intatuerade textrad tagen ur Flyga drake och Annika undrar:

Är det något du skulle kunna tänka dig att göra? Vad skulle det i så fall bli, och inte minst, var på kroppen skulle du placera konstverket?

Nej, jag skulle inte kunna tänka mig att tatuera in en textrad på min kropp. Inte bara för att jag inte skulle ha en aning om vilka ord det i så fall skulle vara, det finns ju så många vackra formuleringar, utan också för att jag inte skulle kunna tänka mig att tatuera mig över huvud taget. Jag gillar helt enkelt inte tatueringar.

22 mar 2014

ingen fara

Jag har hittat en tysk bok som inte en enda gång nämner andra världskriget. Äntligen! Jag har letat efter detta för någonstans har jag ju förstått att det måste skrivas massor av litteratur i Tyskland som inte har andra världskriget som utgångspunkt och att jag haft otur som mest råkat ut för dessa böcker. Jag slukläste dessutom boken och det får mig att tänka att jag kanske borde kolla in Thorén & Lindskogs utgivning lite närmare.

Ingen fara (häftad)

Vad det är för bok jag pratar om? Ingen fara av Selma Mahlknecht som jag köpte på rean häromdagen. Den har en berättarstruktur som först gör mig lite förvirrad, men så snart jag kommer in i berättelsen flyger jag fram över sidorna. I centrum finns systrarna Bess och Sandy och deras relation är ansträngd och komplicerad. De har växt upp hos sin mormor som de tycker så mycket om, men även den relationen har blivit mer konfliktfylld med åren och de bor inte alla tillsammans längre. Bess och Sandy har båda liv som kantas av arbetslöshet och ingen av systrarna mår riktigt bra. Efter Sandys självmordsförsök görs dock försök till att få ihop familjen igen och Sandy börjar skriva på familjehistorien eftersom hon när författardrömmar. Skrivandet gör dock att hon förstår att allt kanske inte är som det verkar i familjen och att det finns berättelser om inte riktigt verkar stämma. Genom hela Mahlknechts bok pusslas så släktens historia ihop och det visar sig att trauman och lögner är en alltför central del av allas liv.

Den här boken tycker jag absolut att ni skall köpa om den finns kvar på rean i er bokhandel!

20 mar 2014

drabbats av ett återfall

Jag vet att jag deklarerat lite här och var att jag gjort slut med bokrean och att jag inte tycker att sortimentet lockar, men ... så hör jag talas om 50% på reapriset och då kunde jag inte låta bli att uppsöka bokhandeln ... Hur det slutade? Jag köpte förstås böcker och de här två bor numera hemma hos mig: 

 
Det är uppenbarligen svårt att göra slut med Bokrean! 

19 mar 2014

plötsligt knackar det på dörren

Plötsligt knackar det på dörren (e-bok)

Det är som en annan värld i Plötsligt knackar det på dörren av den israeliska författaren Etgar Keret. En absurd, surrealistisk värld där allt är möjligt. Inledningsnovellen är genial som språngbräda in i novellsamlingen och den lovar mycket, kanske lite för mycket. En författare blir fånge i sitt eget hem och några hotfulla män som tvingar honom att berätta en historia. Han försöker säga att han skriver historier, inte berättar dem, men männen ger sig inte och berättandet tar sin början.

Novellsamlingen består av ett stort antal texter, många gånger korta och inslag som att hitta en dragkedja på sin pojkväns tunga och upptäcka att inne i pojkvännen finns en försupen tysk vid namn Jürgen är liksom inget konstigt. Gillar jag det? Nja ... Jag gillar det absurda i vissa noveller (som ovan beskrivna med titeln Blixtlåset) och då känner jag mig rätt road av Kerets humor. Ser jag på novellsamlingen som helhet blir jag dock en smula trött och tycker det är lite för mycket av det goda. Ibland känns texterna också mer som utkast till noveller och då börjar jag fundera över om textsamlingen kanske hade mått bra av att inte kallas novellsamling, men vad skulle det vara? Ja, så där gick tankarna.

Kanske läste jag den också lite för fort. Borde troligen ha stannat upp och tänkt efter en stund efter varje novell, men de korta texterna lämpar sig på något sätt för att rusa fram igenom och snabbt kasta sig över nästa text. Kerets novellsamling får inget högre betyg än ett "nja ..." från mig, men jag är helt säker på att det finns många läsare som uppskattar hans absurda värld betydligt mer än vad jag gjorde.

(Rec.ex från Brombergs) 

18 mar 2014

kranvridarna

Kranvridarna (ljudbok)

Ni som följt mig ett tag vet kanske att Karin Brunk Holmqvist böcker är min guilty pleasure och nu när jag varit lite trött på kvällarna har det passat perfekt att lyssna på den lättsamma boken Kranvridarna.

Självklart befinner vi oss i en by på Österlen och nästan lika självklart är att vi har ett par ogifta figurer i huvudrollerna. Den här gången heter de Edit och Hjalmar och de är ett äldre syskonpar där båda blivit kvar i föräldrahemmet. I byn har affären lagts ner och byborna tycker det är sorgligt när byn service försvinner och med gemensamma krafter startar de ett projekt med parollen Levande landsbygd. I Edits stillsamma vardagsliv är mötet med vinklubben Kranvridarna månadens höjdpunkt och en källa till glädje och gemenskap. Hon trivs bra med sitt liv, men har nu börjat oroa sig för sin bror Hjalmar som på äldre dagar börjat ränna ute om nätterna.

Det är så där trevligt och harmlöst som det brukar vara i Brunk Holmqvists böcker och förvecklingarna lämnar ingen större skada. Något som dock skaver lite i denna bok är att Edit och Hjalmars relation ibland framställs mer som en kärleksrelation. Edits nästan svartsjuka inställning till att Hjalmar eventuellt har träffat en kvinna känns olustig. Det är något med tonen och språknyanserna som inte riktigt lyckas i dessa partier. Om jag inte hade läst något av Brunk Holmqvist tidigare och därför inte känt till att en incesthistoria vore fullständigt otänkbar hade jag troligen misstänkt att det skulle utvecklas till just det. Inte minst vid det tillfälle då Edit stoppar om sin bror när han ska sova. Så märkligt!