25 jan. 2015

fredagsenkät på en söndag

Bokbabbels fredagsenkät går väl lika bra att besvara en söndagskväll tänker jag? 

Läser just nu: Läser Den första lögnen av Sara Larsson och lyssnar på Dödsstigen av Sara Blaedel. Deckarvinter, kan man säga! 

Borde eller skulle jag vilja läsa just nu: Borde? Ja, någon torftig facklitteratur med koppling till mitt jobb gissar jag, men det förtränger jag aktivt. Fokuserar på vill istället! Köpte Tre systrar och en berättare av Lars Sund på Bokmässan och nu är jag nog snart redo att ta mig an den. Ser fram emot läsningen! 

Bok eller annan kulturupplevelse jag mest ser fram emot i vår: Jag skulle vilja se mer opera så jag hoppas det blir ett besök på Kungliga operan eller Göteborgsoperan, eller allra, allra helst en kväll på Wiener Staatsoper. Bokmässigt ser jag extra mycket fram emot Store bror av Lionel Shriver. 

Antal biblioteksböcker hemlånade: Två böcker, en novellix och en bok reserverad.

Om Lena Dunham och Caitlin Moran skulle hamna i en battle skulle ... vinna: Jag har inte intresserat mig för någon av dessa kvinnor, men låt oss hoppas att de inte behöver hamna i någon form av strid med varandra. 

Bonusfråga: Så ämnar jag fira Internationella Bokbabbel-dagen 21.5: Haha! Enkätens bästa fråga! Eftersom den 21 maj infaller på en torsdag och det är ojämn vecka så är jag faktiskt ledig och kan därför glatt delta i firandet av vår älskade Bokbabbel! Blir det något event med Bokbabbeltema ämnar jag därför bidra med vad jag kan. :)

Den första lögnen (e-bok)    Dödsstigen (inbunden)    Tre systrar och en berättare (inbunden)    Store bror (inbunden)

24 jan. 2015

rein - en udda nesser

Rein (mp3-bok)

Ibland gör sig Håkan Nesser-behovet påmint och eftersom jag har läst många av hans fristående romaner och lyssnat på hela Barbarottiserien fick jag leta fram något lite äldre. Valet föll på en bok med den märkliga titeln Rein. Även den visar sig ingå i en serie och utgör första delen i trilogin Barins triangel som gavs ut 1996. Ljudboken är självklart inläst av Nesser själv (som alltid ren njutning att lyssna till) och är av betydligt nyare datum, 2010.

Jag blir inte riktigt klok på Rein. Det är en annorlunda nessersk bok. Inte lika lättillgänglig, snarare kräver den lite vaken lyssning, men språket är som vanligt fyllt med de där ovanliga ordvalen och de annorlunda formuleringarna som jag älskar och som alltid överraskar i Nessers böcker. I Rein används ordet preludier vid några tillfällen, t ex "Jag förklarade mitt ärende utan vidare preludier.", och jag känner ett växande behov av att själv börja använda ordet. Så blir det alltid efter Nesserlyssning! :)

Handlingen i boken kretsar kring översättaren David som trott att hans hustru varit död i tre år. När han så lyssnar på en radiokonsert hör han en liten hostning från publiken och vet genast att hans fru lever. David, som blev lämnad av sin fru Ewa när hon blev kär i sin terapeut, planerade ett mord som hämnd och trodde att han lyckats med det. Hostningen gör att han förstår att så inte är fallet. Radiokonserten är inspelad i staden A som ligger i ett för Nesser så typiskt odefinierat europeiskt land. Genom det förlag som David är knutet till får han ett annorlunda översättningsuppdrag som tar honom till staden A och där kan han kombinera jakten på hustrun med översättningen av författaren Germund Reins sista bok. Det hela visar sig bli allt annat än ett ordinärt översättningsarbete och historien med fru Ewa tar också oväntade vändningar.

De två andra delarna i Barins-trilogin heter Alois och Marr och kanske kommer jag att lyssna på dem, men då ska jag lyssna mer koncentrerat för nu vet jag att Barins triangel är mer filosofisk än den Nesser jag är van att läsa/lyssna på.

23 jan. 2015

bokbloggsjerkan 23 - 26 januari



I denna veckans bokbloggsjerka har Annika hämtat inspiration från en annan bokbloggare och ställer en fråga som väl i sammanfattning kan sägas lyder:

Hur ska en bra baksidestext vara?

Jag läser alltid, utan undantag, baksidestexter på böcker. Spelar ingen roll om det är en bok jag ämnar köpa eller låna på biblioteket. Baksidestexten läser jag alltid. Trots det blir svaret på frågan att jag inte har en aning om hur en bra, lockande, intressant baksidestext ska vara formulerad eller vad det skall stå för ord för att jag skall vilja köpa boken. Min absoluta övertygelse är att jag köper böcker beroende på hur jag mår, vilken dag det är, vad jag läst innan, vad det var längesedan jag läste, vilken årstid det är osv, osv. Finns ju ingen baksidestext som passar på allt detta liksom. :) Det enda jag kan säga med säkerhet är egentligen något jag absolut avskyr när det gäller baksidestexter och det är när allt som står är ett citat ur boken. Då känner jag alltid "Jaha, och?" och ställer tillbaka boken i hyllan.

22 jan. 2015

brända skuggor

Brända skuggor (inbunden)

När jag läste om Kamila Shamsies bok Brända skuggor blev jag nyfiken och fylld av lust att läsa den. Ni vet, så där som man blir ibland utan att man tänker efter. Jag lockades garanterat av orden Japan, brittiskt kolonialvälde och Afghanistan. Jag var inte lika uppmärksam på orden atombomb, invasion, 9/11 och Guantanamo.

Faktum är att jag skjutit på läsandet, men under de senaste veckorna har jag tagit mig an boken. De första trettio sidorna tänker jag att "det här verkar ju bra", men så smyger det sig på. 9/11 kommer att dyka upp. Jag börjar fundera på vilken sidan det skall dyka upp på. Lusten att läsa försvinner samtidigt som jag tvingar mig att ta upp boken. Läser ett par sidor. Tänker på 9/11 igen. Det blir förstås ohållbar. Jag tappar handlingen, tappar intresse. Jag har nu lagt ner boken.

Det är bara att erkänna, Jag är trött på både andra världskriget och 9/11. När det gäller det förstnämnda har jag förstås läst en massa böcker under åren som utspelat sig under perioden 1939 - 1945 (och för all del under det tidig 30-talet också). Lägg därtill dokumentärer, tv-serier, filmer, samtal och lektioner i skolan, radioprogram, tidningsartiklar etc. Så många timmar med andra världskriget och då är det ändå långt ifrån ett specialintresse eftersom historia inte är ett favoritämne. När det gäller 9/11 minns jag det förstås. En fruktansvärd händelse som fört med sig så mycket oro i världen. Vi lever på sätt och vis alltid, såväl i västvärlden som i andra delar av världen, med 9/11 som en del av vår samhällspolitiska vardag. Därför orkar jag inte riktigt ta till mig det i litteraturen. Istället för att längta efter det litterära perspektivet på händelsen så skyr jag det. Orkar inte ta in det.

Tillbaka till själva boken. Jag tänker varken hissa eller dissa den. Det är bara att konstatera att bokens ämne inte passar mig. Jag lär mig läxan och håller mig borta från 9/11 och behöver nog även en rejäl paus från WW2 i litteraturen.

(Rec.ex från Tranan)

19 jan. 2015

bokhyllesurfar och drömmer lite

Det här med att bo i en möblerad andrahandslägenhet är väldigt praktiskt och jag trivs rätt bra med det, men jag saknar förstås mina bokhyllor. Ett hem utan böcker är så tomt på något sätt. I brist på bokhylla ligger mina böcker i två travar på nattduksbordet. En för utläst och en för oläst. Funkar ju, men man kan ju inte gå förbi och dra med handen längs bokryggarna. Så, för att stilla min bokhyllelängtan, och i ärlighetens namn även läshörnelängtan, bokhyllesurfade jag lite och kom fram till att alla möjliga stilar egentligen tilltalar mig.

Nu, så här när allt är grått ute och jag bor i en lägenhet med svart fondvägg och svarta möbler (jag hatar svart!) känns det här väldigt lockande:



Fast, egentligen tycker jag ju om när det är betydligt mer färg så det här vore inte heller så dumt, särskilt inte om hund ingår:



Det här med välutnyttjade utrymmen som gjorda för en läsestund eller två känns alltid extra tilltalande:

  

Tänk om man kunde ha en läshörna och ett bibliotek för varje årstid. Då skulle jag sitta här en murrig söndag i oktober och njuta av att ha böckerna alldeles i min närhet:



Mitt mer dekadenta jag skulle trivs utmärkt här, med ett glas tunisiskt mynta-te nära till hands:



Visst ser alla platserna inbjudande ut? Jag älskar dem alla och är inte i närheten av att ha någon av dessa platser vare sig i min ordinarie bostad eller i min tillfälliga. Att skaffa mig en riktigt lockande läshörna får vara ett framtidsprojekt!

Hur ser er ideala läsplats ut? Har ni den redan i ert hem?

18 jan. 2015

onanisterna

Onanisterna (kartonnage)

Sölvesborg. Ett gäng grabbar som var kungar av skolans korridorer en gång, men nu har de tagit studenten och komvux blir deras nästa destination. Dags att för åtminstone en av dem att läsa upp de där betygen han sumpade på gymnasiet. Fotboll, kebabpizza, småskakig start på vuxenlivet. Kim, bokens huvudperson, börjar inse att hans liv kanske inte direkt ses som lyckat med komvuxstudier och tidningsutdelning på nätterna. Så träffar han Robin på komvux, en kompis från barndomen som han tappat kontakten med, men som nu ger Kim en inblick i ett annat liv. Ett liv med andra artister än Håkan Hellström, med veganmat och kollektivliv i Malmö. Världen vidgas, Kim förändras och utvecklas. Men, är det ena livet per automatik bättre än det andra?

Jag tycker Patrik Lundbergs bok Onanisterna är en välskriven skildring av en ung man som ska ta steget in i vuxenlivet och hitta vem han skall vara där. Det är också en varm skildring av ett kompisgäng och av jargongen i deras lilla krets. Jag gillar det. Det finns också saker som jag inte imponeras lika mycket av. Måste motsatslivet till det Kim har hemma i Sölvesborg vara ett kollektiv i "storstaden" och måste människor i kollektiv vara veganer? Det känns klichéartat och får mig att sucka lite. Jobbet som Kim får, tidningsutdelare på nätterna, är ett fullt rimligt första jobb efter gymnasiet, men hans och Robins kampanj för att förbättra stämning bland tidningsutbärarna (försöker undvika spoiler här så jag säger inte så mycket mer om vad som händer exakt) är den inte ett lite märkligt inslag i boken? Jag har svårt att se sammanhanget och jag har svårt att se Kim och Robin som killarna som gör detta.

På det stora hela tyckte jag det vara en helt ok ungdomsroman, men jag är verkligen inte målgruppen. Jag har läst om boken på en del bokbloggar och den verkar vara mycket populär. De som bloggar är dock vuxna och för det mesta kvinnor. Det skulle vara intressant att veta hur en kille på 17 år, eller för all del 22 år, tänker om boken. Kan de känna igen sig? Vad tycker de är bra med boken, vad är mindre bra?

17 jan. 2015

all inclusive

All Inclusive (e-bok)

Innan jag skrev detta inlägg läste jag några recensioner som publicerats i landets stora tidningar. De verkar alla ha Hans Gunnarsson som något av en favorit och boken får ett genomgående gott mottagande. Det pratas en del om Gunnarssons humor och referenser till andra författare och verk.
De har säkert helt rätt, men jag erkänner att de där litterära referenserna gick mig förbi även om det var något bekant med en viss mening i slutet. Tyvärr tycker jag det är något av en spoiler att skriva den så jag låter bli att citera den. Humor vet jag inte heller om jag tycker mig uppleva. Jag tycker snarare att det är en rätt sorglig bok, och visst kan man prata om svart humor, men jag tycker det är mer sorgesamt än humoristiskt att läsa beskrivningarna av människorna som befolkar boken. Med det sagt är det här, trots att jag uppenbarligen missar en del, en intressant bok och jag tyckte om att läsa den. Gunnarsson är inte en författare jag bekantat mig särskilt mycket med tidigare, har bara ett vagt minne av att jag nog har läst Någon annanstans i Sverige, men jag skulle absolut kunna tänka mig att läsa mer av honom. Inte minst för att han skriver på ett sätt som gör att det både blir underhållande, om än inte humoristiskt då, och tankeväckande. Är ju himla svag för sånt!

All inclusive börjar med att vi får möta C G - en författare som inte får något alls skrivet och hans tidigare utgivna böcker har väl inte direkt varit några storsäljare de heller. Ekonomin är ansträngd och han sätter in en annons i tidningen om att han söker enkla lagerarbeten eller dylikt. Han blir kontaktad av affärsmannen Roffe som har ett annorlunda erbjudande. Roffe vill att C G skall åka till Guadeloupe och bo på hans all inclusive-anläggning och sedan skriva en bok, "en myllrande, kalejdoskopiskt kollektivroman" som får människor att vilja åka dit. C G antar, något motvilligt, erbjudandet och åker till resorten. Uppdraget visar sig dock bli svårt. Människorna han möter är charterturister som bär på längtan, tristess, äktenskapsproblem. Allt blir distraherande för C G och alkoholen gör det inte så mycket bättre. Han får närmare kontakt med Boris, men när det börjar ske dödsfall på anläggningen och Boris börjar prata om kopplingarna mellan en schweizisk "självmordsklinik" och all inclusive-paradiset de befinner sig på tar berättelsen en ny riktning. C G tycks var en del av intrigen snarare än att han själv skriver den.

(Rec.ex från Albert Bonniers)

PS: På omslagsfotot ses författaren själv och hans hustru samt en till ur Gunnarssons team. Det tycker jag är humor!

bokbloggsjerka 16 - 19 januari

Reading in Lamp Light av Delphin Enjolras

Helg och som alltid dags för en bokbloggsjerka.

När började du läsa och varför fortsatte du läsa så mycket som du gör?

När jag var liten läste mamma och pappa ofta högt för mig och lillebror och jag tror absolut att det väckte mitt intresse för böcker och för berättelser. Jag lärde mig läsa i ettan på lågstadiet och minns hur man ljudade fram bokstäver och ord. I början var det nog mest serietidningar som Bamse och Kalle Anka som jag ljudade mig igenom och så småningom började läsa tyst, men i skolan hade vi förstår läseböcker. Minns att det ofta var berättelsen som handlade om Isa och Lisa. Med mamma var vi ofta på biblioteket och lånade böcker och ja, min kärlek till biblioteket grundlades alldeles säkert där. Böcker var annars inget som vi hade särskilt mycket av hemma och ingen av mina föräldrar är några bokläsare. Min mamma har dock blivit det sedan hon blev pensionär och jag tycker förstås det är superkul att kunna komma med en del boktips. Hennes boksamling bara växer!  

Varför jag fastnade för att läsa tror jag mycket handlar om min personlighet. Min lillebror, som bara är drygt 13 månader yngre än mig, fick ta del av lika många sagostunder som jag och lika många biblioteksbesök, men han hade mer "myror i brallorna" och fotboll blev hans grej. Jag har alltid varit en stillsam person som ägnat mig åt stillsamma lekar. Jag lekte ogärna i grupp utan helst med en kompis åt gången, och har aldrig lidit av att vara ensam, snarare mår jag dåligt om jag under alltför lång tid måste vara social. Under mina psykologistudier lärde jag mig termen för detta: introvert. Se där! Inget fel på mig, jag är bara en introvert person. Läsning är därför en aktivitet som passar mig och det är väl därför jag fortsatt att läsa. Om andra söker upplevelser genom att delta själva i dem, kan jag vara mer än  nöjd med att läsa om dem. Gärna under en filt med en kopp kaffe nära till hands. :)

Hur mycket jag läst har varierat under åren, men jag har alltid läst. Jag läste lite mindre under tonåren, jag läste obligatorisk litteratur under litteraturvetenskapsåret, inget alls mer än kurslitteratur året efter det. Efter studierna har jag definitivt läst mer och mer och de senaste åren har det oftast blivit ca 80 böcker på ett år. För vissa låter det som jättemånga böcker, för andra låter det som att jag inte läser alls. Allt är, som bekant, relativt.

15 jan. 2015

känslan av död

Känslan av död - Elly Griffiths

Åh. vad jag gillar att hänga med Ruth Galloway. I seriens fjärde del har hon fått barn tillsammans med kommissarie Nelson, och det är väl inte helt problemfritt, men det är härligt att Ruth ändå går att känna igen och jag tycker nästan ännu mer om henne nu än tidigare. Lite extra mycket älskar jag det faktum att Ruth inte förvandlats till någon lattemorsa utan hon är fortfarande de professionella arkeologen som älskar att arbeta och inte för en sekund tänkt tanken på att stanna hemma. Hon är ensamstående och inte heller det framställs som något särskilt problematiskt. Jag finner det uppfriskande för i svenska böcker är det ofta en annan bild som målas upp. Den ena är säkert inte mer sann än den andra, men alla kan ju inte ha det lika och olika sidor bör alltid skildras.

Annars är saltängar, gamla ben, viktnoja, märkligt härliga vänner och alla andra ingredienser vi känner igen från tidigare böcker och det är precis det jag vill ha när jag läser eller lyssnar på en bok om Ruth Galloway. Ja, just det. Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway är ju faktiskt deckare så jag kanske skall säga några ord om mordet i Känslan av död också. Det börjar med att en medeltida kista skall öppnas på Smiths museum och Ruth är inbjuden. Hon kommer tidigt till museet och finner det märkligt ödsligt. När hon går in i rummet där kistan skall öppnas hittar hon museiintendenten mördad. Nelson kallas in och får reda på att museet fått hotbrev från en grupp som kräver att museets kranier från aboriginer återlämnas till hemlandet och till det aboriginska folket. Mitt i alla detta har också Ruth fått en ny granne - en aboriginsk man.

Har ni gillat de tidigare böckerna om Ruth Galloway kommer ni att gilla den här. Jag tar mig genast an nästa bok i serien - En orolig grav.

13 jan. 2015

sjunger ljudböckernas lov

Stora Ljudbokspriset

Jag lyssnar mer och mer på ljudböcker och tycker därför att det är kul att dessa uppmärksammas lite extra genom t ex Stora Ljudbokspriset - nu även med en glittrande ljudboksgala. Inte illa! 

När jag är stressad eller trött tycker jag faktiskt bättre om att lyssna än att läsa. Det är också det ultimata sällskapet såna där eländiga nätter när man inte kan sova (har många sådana just nu). Jag tror att människor har ett behov av berättelser och att vi tar del av berättelser på olika sätt. Personligen älskar jag att sitta under filten och läsa en bok. Allra helst en pappersbok. Det är mitt favoritsätt att ta del av berättelser (jag tänker medvetet bortse från mitt netflixande just nu). Men, för någon annan kan en stunds ljudbokslyssnande i bilen på väg hem från jobbet, medan hen drar runt med dammsugaren i lägenheten eller ligger på stranden och tittar på himlen var det ultimata sättet att få ta del av berättelser. För, är det inte så, vi läser för att vara en del av en annan berättelse än vår egen för en stund? Om vi läser en pocket, en e-bok på plattan eller lyssnar på en ljudbok - spelar det någon roll? Nej, jag tycker inte det. Inte så länge vi bara pratar om de mer lustfyllda delarna av mötet med litteraturen i alla fall. Jag är förstås medveten om debatten om den sjunkande läsförståelsen och allt det, och den är viktig, men litteratur och böckernas värld är så mycket mer än plikt och piska och därför tycker jag att det är kul att människor som av olika anledningar inte kan, får, vågar, har tid och/eller möjlighet att läsa böcker istället lyssnar på ljudböcker. Det är också, precis som den "traditionella" läsningen, ett sätt att möta språk, tankar, kulturer och det kan ju aldrig vara fel. 

Ok, nu blev ju det här något annat än vad det var tänkt. Jag skulle bara säga att jag sett vilka som är nominerade till Stora ljudbokspriset 2014 och att jag hoppas att Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som är så fint inläst av Katarina Ewerlöf vinner i skönlitterära klassen. Jag har inte lyssnat på (och inte heller läst) någon av böcker i Barn & Ungdom, men i deckarkategorin har jag lyssnat på Visning pågår av Sofie Sarenbrant. Även den boken har Katarina Ewerlöf läst in. Hon är verkligen populär! En helt ok deckare, men inget utöver det vanliga.



Och apropå priser, ni glömmer väl inte att rösta på er favorit i Bokbloggarnas Litteraturpris? Jag tänker lägga min röst på en bok som redan nämnts i detta inlägg: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Så, nu skall jag sluta tjata om hur många priser den boken är värd! :)


12 jan. 2015

Borgias har mig fast i medeltiden


Jag är inte särskilt road av historia. Inte av maktspel och korruption heller. Men, av nån anledning valde jag ändå att börja titta på The Borgias och nu är jag fast! Visst är det alldeles för amerikanskt ibland, men det är ändå spännande med påveintrigerna och hänsynslösheten i detta medeltida Rom. Det här med utanför boxen kan ibland bli en lyckträff!

PS: Apropå påven. Vill ni se en alldeles underbar film om en motvillig påve i modern tid och några volleybollspelande kardinaler rekommenderas den italienska filmen Habemus Papam (We have a Pope). Så rolig film! 

9 jan. 2015

bokbloggsjerka 9 - 12 januari

jerka11

Nytt år och ny jerka! Skönt när gamla älskade traditioner kommer tillbaka även efter nyår! Årets första jerka (för det är det väl?) handlar dock inte om böcker eller litteratur på något annat sätt utan om tv-serier:

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg under 2014 (eller åtminstone påbörjade under året) som du skulle kunna tipsa om?

Nu händer det där som alltid ber mig att tipsa om en bok, en film eller en tv-serie. Det blir blankt. Som om jag aldrig i hela mitt liv läst en bok eller tittat på tv. Jag minns inte en enda tv-serie förutom Downton Abbey och den har vi ju alla älskat i hur många år som helst vid det här laget. Så ... jag får helt enkelt klicka in mig på SVT Play och Netflix och på så sätt få en bild av vad jag egentligen tittat på och vad jag gillat.



Första tipset blir Taxi. En serie som består av ett antal korta avsnitt på ca 15 minuter där vi möter Alice och Magnus - ett par runt 35 (gissar jag) i Stockholm som ofta åker taxi tillsammans. I taxins baksäte får vi lära känna dem och deras relation. De är rätt olika - den ena spelar i Radiosymfonikerna och den andra jobbar på VI föräldrars redaktion. De tjafsar en del och låter inte mycket var osagt där i taxin och jag vet inte varför, men jag gillar dem. Jag gillar hela konceptet. Serien har visats på SVT Flow men skall enligt uppgift visas som vanlig tablålagd serie också, men jag vet inte riktigt när. Se den på play, flow eller vanlig tv när det blir dags!



Mitt andra tips på den danska serien Rita på Netflix. Rita är en rätt otypisk lärarkaraktär som är mycket omtyckt av eleverna, som är i lite varierande åldrar, men av den vuxna omgivningen ses som rätt ohyfsad. Det är hon också ibland, men samtidigt är hon uppfriskande ärlig. Säger sanningar som inte så många andra törs säga. Rita vann mitt hjärta redan efter första avsnittet och jag mer eller mindre slukade de övriga avsnitten. Det är roligt och kaxigt på det där danska sättet. Ni som gillar det - se den!

8 jan. 2015

fästmön

Varit krasslig i två dagar så läsningen stannade av lite, men nu ikväll, tack vare diverse medikament och huskurer som kickat igång mig igen, fick jag i alla fall en novell läst. Det är ju alltid lika behändigt med en novellix och jag blev därför extra glad när jag såg att de fanns att låna på biblioteket. De gamla ryssarna gör sig bäst i lagom doser om ni frågar mig, och en novell är just en sådan lagom dos, till skillnad från de där avskräckande tegelstenarna de annars tenderar att ha skrivit. 

Fästmön (häftad)

Anton Tjechov är kanske mest känd som dramatiker, men han skrev också ett stort antal noveller och Fästmön är Tjechovs sista novell - han skrev den strax innan sin död, 1904. Novellix ger ut den i nyöversättning av Alan Asaid - den första nyöversättningen på 90 år. På tiden, med andra ord!

Novellen är en fin och läsvärd berättelse om frihet och om Nadja som lever ett societetsliv där alla gör så lite som möjligt. Nadja finner sig i sin tillvaro, men det är någon slags ledsamhet som gnager i henne och förlovningen med Andrej kanske inte är ett så lyckat beslut. Så kommer Sasja, en vän till familjen, och hälsar på. Han öppnar Nadjas ögon, får henne att drömma om en värld större än hennes nuvarande. Sasjas viktigaste och envetnaste budskap är: studera, studera! För Nadja blir tanken oemotståndlig och att fortsätta sitt nuvarande liv blir en omöjlighet för henne.

6 jan. 2015

ett norrländskt trauma

Ett norrländskt trauma (inbunden)

Året är 1988 och Åmsele och hela Sverige skakas av det trippelmord som Juha Valjakkala och hans flickvän Marita Routalammi begått. I Ursviken i Skellefteå sitter 16-åriga Veronica och stirrar på sin spegelbild och ser alla finnar som invaderat hennes ansikte. Acne vulgaris. Hon är ful och det är det värsta man kan vara som tjej. Juha däremot, han är snygg, han är sexig, han är vacker. Hon bestämmer sig för att skriva till honom i häktet och får till sin stora glädje svar. Veronica besöker rättegångar. skriver brev, tror inte att Juha kan ha varit den som sköt de tre i Åmsele. Samtidigt snurrar hennes tonårsliv vidare hemma i Skellefteå och hennes stora mål är att förlora oskulden, men hon gör det inte hur som helst och med vem som helst.

Jag håller med förlaget, Thorén & Lindskog, om att detta är mer en vuxenbok än en ungdomsbok, inte minst för att det nog krävs att man åtminstone har något hum om vad morden i Åmsele var och vem Juha Valjakkala är. Brevväxlingen och referenserna till den händelsen faller nog annars rätt platt, tror jag. Personligen tilltalas jag dock inte så mycket av den delen av boken och kanske hänger det ihop med att jag finner hela glorifiering kring Juha som fanns på den tiden tämligen osmaklig. Alla de småtjejer som, likt Veronica i boken, tindrade med ögonen och såg en snygg kille istället för en trippelmördare får mig att rysa. Under läsningen av boken undrar jag också varför Veronicas föräldrar låter det hela pågå? Det är visserligen tydligt att mamman har intagit en offerroll i familjen och att pappan är en rätt blek figur, men ändå. Någon reaktion hade jag kanske förväntat mig.

Veronica själv är en tonåring som närmast stereotypiskt inte mår bra. Hon bråkar konstant med sin lillasyster och utsätter henne upprepade gånger för fysiskt våld. Det är som att det inte går att stoppa Veronica, men det lämnas egentligen rätt oklart varför hon beter sig som hon gör. På något sätt räcker inte tonårsdeppighet, trötthet på livets gång och svårartad acne som förklaring.

Kanske blir det lite för mycket finnar, sex, fester, alkohol för min smak, men å andra sidan är det ju så tonårstiden ser ut för många. Veronicas besatthet och maniska tjat om sin egen fulhet tröttar också ut mig en aning. Men, vi har ju alla varit tonåringar så visst kan man också känna igen sig i den där nojan som inte lämnar ens tankar. Fascinationen för trippelmördare kan jag dock inte känna igen mig i. Den har jag aldrig förstått, varken som tonåring eller som vuxen.

Nu låter det kanske som att jag är enbart skeptisk till den här boken. Det är jag inte alls. På många sätt är Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson en intressant debut och faktum är att jag läste den från pärm till pärm under en dag, och det är inte så ofta jag gör det med böcker. Boken har något som håller läsaren kvar, trots att den ibland i det närmsta upprepar vissa tankegångar hos Veronica och trots att jag mot slutet faktiskt skumläser breven Veronica får från Juha. Det finns ett flyt i språket som håller mig kvar och som det så ofta är med debutanter ser jag fram emot författarens andra bok. Där brukar en del av författarvalpigheten har slipats bort och i Larssons fall tror jag att bok nummer två kan bli riktigt läsvärd. Ser med visst intresse fram emot vilken typ av berättelse det skall bli. Ett norrländskt trauma är till viss del självbiografisk, det framgår om inte annat av baksidestexten. Låt oss hoppas att nästa bok inte är det, för jag tror att det kommer att vässa Larssons berättarstil, göra den snäppet bättre helt enkelt.

(Rec.ex från Thorén & Lindskog)

5 jan. 2015

victory to the miners!


Jag instämmer i allt! Se den och njut! Jag såg den i eftermiddags (matinébio är min melodi) och det var den bästa eftermiddagen jag haft på mycket länge. En alldeles, alldeles underbar film! Så mycket pride!