31 aug. 2013

bokbloggsjerkan 30 aug - 2 sept

jerka11

Ibland är det svårt i jerkan, men den här veckan är det enkelt!

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Ta en titt till vänster och raden med rec.ex. De ser jag fram emot att läsa! Riktigt sugen på allihop, men kanske att jag är lite extra peppad att läsa Aino Trosells En egen strand och Än finns det hopp av Karin Wahlberg. 

en droppe i havet

En droppe i havet (häftad)

Det här med att engagera sig i världens elände är svårt. Vi har nog alla suttit i TV-soffan och sett något som berört oss och tänkt att "nu måste jag göra något!", men morgonen efter har känslan klingat av och vi ger oss ut i vår egen vardag igen. Precis så är det för huvudpersonen Mette Maet (ja, visst är det en ordlek och visst ska det vara ett dansk ä egentligen) i Kirsten Hammanns bok En droppe i havet. Hon lever sitt medelklassliv i Köpenhamn, men som den författare hon är har hon bestämt sig för att skriva en bok som skildrar något av allt det svåra i världen. Bättre plan än så har hon inte. Hon vet inte ens om hon vill skriva om svält i Afrika eller gatubarn i Latinamerika. Men hur är det egentligen med engagemanget?

Hon mejlar en dansk hjälporganisation, men får inget svar. När svaret till slut kommer har det gått flera månader och hon är rätt ointresserad. Hon känner ändå att hon måste fullfölja det hon själv startat och stämmer möte med Stig som kontaktat henne. Hon får veta att hon inte kan förstå hur det verkligen är om hon inte åker ut i fält, men med en liten dotter och en man som hon bara ser på helgerna vill hon inte lämna tryggheten i Köpenhamn. Hon får se några videoinspelningar, men det är inte alls vad hon tänkt sig. Då bjuds hon in till det hotellrum organisationen använder som kontor och  får se mer autentiskt material. Människor ute i fält som filmat barn och vuxna som lider och dör. Mette finner det hela mycket obehagligt och nästan sjukt. Så tas det hela ett steg längre. En dag när hon kommer till hotellrummet  är det inte längre ett hotellrum - det är en liten by i Afrika. En dammig innergård, hyddor och tryckande värme. Detta är början på en slags resa i den misär som finns ute i världen. Mette öppnar hotellrummet och hamnar i olika delar av världen och möter människor med olika svårigheter. Allt ska vara en optisk synvilla och teknik får hon veta, men det hela blir alltmer verkligt. Hon har blod på kläderna när hon kommer hem och en dag tvingas hon till och med att ta med en pojke hem för att hon inte kommer tillbaka till hans by när hon väl klivit ut i hotellkorridoren igen.

Visst låter det intressant? Det tyckte jag också. Riktigt längtade efter den här boken. Men ... Det är något som inte stämmer och jag tror att det är det där med engagemang. Mette känner inget, hon kommenterar det till och med själv. Hon bara tittar in på hotellrummet, ser eländet, möter människor och går därifrån. Köper en ny kappa på vägen hem. Tyvärr blir inte jag heller mer berörd än så. Boken blir lite för mycket en slags eländeskatalog och den lyckas inte engagera mig. Även Mettes familjeliv är så vanligt att jag inte blir involverad i berättelsen där heller. Jag måste tyvärr säga att boken är småtråkig på det där sättet att jag börjar bläddra framåt och skumläsa. Jag tycker det är så synd för det är en så bra idé! Tänk att kunna besöka ett hotellrum och få ta del av någon annans liv istället för att vara tvungen att resa över halva världen. Hammann kunde ha gjort detta till en fenomenal berättelsen, men det blir inte mer än den axelryckning jag tror att hon egentligen avser att kritisera - den stora massans oförmåga att engagera sig i svält och katastrofer på riktigt. Budskapet är noterat. Gott så.

(Rec.ex från Kabusa Böcker)

28 aug. 2013

med risk för uteslutning ...


Bokmässan - en månad kvar. Det börjar pratas allt mer om årets bokliga begivenhet i sociala medier och på bloggar. Känns nästan som att jag blir utesluten ur bokbloggosfären nu när jag "outar" detta: Jag kommer inte att åka på Bokmässan. Inte besöka en endaste monter eller lyssna på ett endaste seminarium. Inte vara på mässgolvet en endaste timme.  

Förra året var jag där i två dagar tillsammans med mina kollegor. Det är det längsta jag varit på mässan och jag kände att det var alldeles lagom. En dag för montrar och shopping och en dag till seminarier. Fyra dagar är nog inget för mig, eftersom jag var helt slut efter två dagar ...  Innan 2005 hade jag inte besök mässan en endaste gång och sedan dessa har jag nog besökt mässan kanske fem gånger. Jag är alltså inte den mest trogna mässbesökaren och för det mesta har jag varit där några timmar på fredagen eller lördagen. Det har varit rätt lagom det också men svårt att hinna med seminarier. I år blir det alltså inget alls och konstigt nog känns det inte så jobbigt. Mässan är rolig och jag älskar framför allt att strosa omkring på mässgolvet bland alla montrar, men i år känner jag inget större sug och jag är helt tillfreds med mitt beslut att, nu när vi inte åker med jobbet, inte heller åka på egen hand. Konstigt kanske, men så är det.

Kul blir det ändå att följa alla uppdateringar från andra bloggare och twittrare som kommer att vara där! Kanske kommer det nästan att kännas som att jag är där ändå?

 

augustiresan

Augustiresan (inbunden)

Fyra kvinnor runt fyrtio bestämmer sig för att cykelsemestra på Österlen under några dagar sent i augusti. De har känt varandra hela sitt vuxna liv och det har inte undgått någon att Jenny mår dåligt. Cykelsemestern är deras sätt att finnas där för henne. Nu skall hon få komma bort och läka efter sin ex-sambos otrohet. Det ingen av dem riktigt har räknat med är att resan skall få dem alla att prövas, att de skall uppstå spänningar, att året som gått har gjort saker med dem som på olika sätt gör att de alla har svagheter de inte vill blotta.

Jenny är Augustiresans huvudperson och vi följer henne både under dagarna på Österlen, där hon inte vill öppna sig för sina vänner, och under de månader hon varit nytillsatt mellanchef på företaget där hon jobbat under flera år. Det är faktiskt den del av berättelsen som fångar mig mest. Visserligen är det lite förutsägbart med en kvinnlig chef som inte riktigt kan hantera sin makt och att hon motarbetas från många håll, men det är här som berättelsen i alla fall bjuder på flest nyanser. Jag brottas lite med Jenny som person och tycker egentligen inte om henne. Hon blir en arbetsnarkoman och stöter bort alla. Något hon sedan fortsätter med under dagarna på Österlen. Å andra sidan har hon det inte så lätt och på sätt och vis är hon nog mobbad av de som tidigare var hennes kollegor och vänner. Det är faktiskt lite skönt med en huvudperson som irriterar mig! Det är inte så ofta det händer och utan Jenny hade det här blivit en betydligt mer intetsägande bok.

Jennys väninnor är mest med som en slags oroliga statister och deras liv, det lilla vi som läsare får veta om dem, intresserar mig inte nämnvärt, men visst är det trots allt vettiga livsavgörande händelser som även de råkat ut för under året. Här hade det funnits viss risk för överdrifter, men jag tycker Anna Fredriksson lyckas undvika de värsta fallgroparna.

(Rec.ex från Bokförlaget Forum)

26 aug. 2013

torka aldrig tårar utan handskar - döden

Torka aldrig tårar utan handskar. 3, Döden (inbunden)

Det har gått ett par dagar sedan jag läste ut tredje delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och när du läser detta har det gått några veckor. Del tre heter Döden för det är ju det oundvikliga slutet för många av de vi träffat i böckerna. Under 80-talet var beskedet om hiv/aids en dödsdom eftersom bromsmedicinerna ännu inte kommit och jag lider med Rasmus när han ligger i fosterställning på toalettgolvet med beskedet i handen. Benjamin står vid hans sida, ända till slutet. Det är en kärlekssaga som berör. Det är dock inte bara Rasmus som dör. De homosexuella männen lever med sina begravningskläder nära till hands. Så är det i boken, så var det i verkligheten. Tredje delen är en starkt avslutning på en trilogi som med alla sannolikhet kommer att räknas till de svenska klassikerna. Det är omöjligt att inte bli berörd, upprörd, ledsen. Det är den utan tvekan bästa boken i hela serien. Den binder ihop allt, avslutar allt, men lämnar samtidigt läsaren med frågor och kanske också en viss skam över hur vi i Sverige som kollektiv betedde oss.

Jag är född 1978 och minns från min barndom att aids var något riktigt otäckt och skrämmande, men som liten var det mer det här med blod och att man kunde bli smittad om man kom i kontakt med någons blod som oroade mig. Det talades inte så mycket om de homosexuella där jag bodde. Så klart inte. Det har vi ju lärt oss genom Gardells böcker. Homosexualitet var inget att prata om, inget att skylta med, och så tycks fortfarande vissa i vårt samhälle anse att det bör vara. Det är så oändligt tragiskt. När jag skriver detta är det Pridevecka i Stockholm och tänk så otänkbart hela detta evenemang hade varit för trettio år sedan. Vi har trots allt kommit en bit. Tack och lov!

Gardells trilogi har avskalat och med stor känsla skildrat en mörk tid i svensk nutidshistoria och det går inte att nog poängtera hur viktigt det är för Sverige som land att våga göra upp med de delar i vårt förflutna som varit dåligt, som utsatt människor för onödigt lidande. Jag tror och hoppas att det skall komma fler som vill skildra denna period för det finns garanterat fler vinklingar och fler livsöden, fiktiva eller verkliga, värda att följa i litterär form. Jag tror att det kommer böcker som är bättre än Gardells rent litterärt, men det spelar ingen roll. Gardell var först, Gardell var den som fick oss att minnas och öppna våra ögon. Gardell var den som fick oss att gråta och älska. Tack, Jonas Gardell!

(Rec.ex från Norstedts)

23 aug. 2013

tävling hos monika

Är det dags även för mig att bli en e-boksläsare? Om turen är med mig och jag vinner tävlingen hos Bokföring enligt Monika kan det faktiskt bli så. I potten finns en Letto och det vore ju inte helt fel att vinna en sådan!

bokbloggsjerka 23 - 26 augusti

Första arbetsveckan med elever avklarad och i mitt nya höstliv har jag lediga fredagar istället för måndagar och jag fortsätter sjunga deltidsarbetets lovsång. Fredag betyder förutom ledigt även bokbloggsjerka och det här är veckans fråga:

Låt oss återgå till ämnet karaktärer för en stund: Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exeptionellt bra?

Det här var svårt! Jag glömmer ju så fort både titlar och namn och pratar ofta om böcker som gamla tanter pratar om skådisar från förr "jo, men du vet det var ju den där boken där han den där ...".

Jag tror att jag generellt gillar när folk heter som de ska. När ålder, klass, etnicitet, yrke, tidsepok och dylikt hänger samman med namnet för då tänker man inte på namnet hela tiden och läsningen flyter på. Tänker till exempel på Malin Fors i Kallentofts deckare. Ingen konstigt alls med det namnet. Fullt trovärdigt att en polis i hennes ålder och med hennes bakgrund kan heta så. Motsatsen är Denise Rudbergs personer i Ett litet snedsprång som heter saker som Augustin Madrid, Christopher Turin och Marianne Jidhoff. Där blir namnen ansträngda och står liksom och skriker "hej, lägg märke till mig!" och det var en av många anledningar till att jag inte orkade läsa ut den boken.

22 aug. 2013

vinterkriget

Vinterkriget (inbunden)

Vinterkriget av Philip Teir är en bok i min smak. En riktig roman där inget stort händer men där små skiftningar leder fram till förändring. Det är ett tryggt och säkert berättande och jag kommer på mig själv med att flera gånger tänka på hur mycket jag tycker om att läsa boken. Att detta är en debutroman märks det inte mycket av, men så är också Teir är en väletablerad kulturjournalist i Finland. Ja, just det - Finland! Jag som ständigt har dåligt samvete för att jag läser så lite finskt har nu i alla fall läst en finlandssvensk bok och dessutom fått mersmak!

Bokens huvudperson är Max Paul, en sociolog med lång akademisk karriär som nu skall fylla 60 år. Han är gift sedan 30 år tillbaka med Katriina och har två vuxna döttrar. Kanske att livet stannat av lite och det var längesedan han var i ropet. På 90-talet var han välkänd till följd av en omtalad sexundersökning, men nu har åren gått. Möjligen kan hans nya bok om den kände sociologen Edvard Westermarck ge honom lite rampljus igen, men liksom livet har även boken stannat av. Katriina vill byta kök, fira makens 60-årsdag med en fest som han inte är så intresserad av och önskar att Max kunde se henne på riktigt igen. Dottern Helen har man, barn och ett lärarjobb medan den yngsta dottern Eva befinner sig i London för att studera konst. Det blir inte riktigt som hon tänkt sig, och detsamma gäller till viss del även för Helens liv.

Det hade bara kunnat puttra på som en inblick i en familjs liv, men Laura är den som sakta börjar rubba alla cirklar, som får alla små besvikelser att bli tydliga och det leder till det slut som vi redan i bokens inledning vet skall komma. En hamster kommer att frysas ner och Max och Katriina kommer att skilja sig. Laura, en av Max gamla studenter, vill från början bara göra en intervju med honom men de fortsätter att umgås efter intervjun. En affär? Nja, men ändå något som tar Max en liten bit bort från vardagens stillsamma tristess.

Det är något med bokens stämning som ständigt får mig på fall. Det är lite tryckande ibland, men samtidigt underhållande. Jag är rätt såld på den här boken!

(Rec.ex från Natur & Kultur)

21 aug. 2013

det finns råttor överallt utom på antarktis

Det finns råttor överallt utom på Antarktis (inbunden)

Sara Beischer är tillbaka och än en gång är jag imponerad av hennes författarskap. Debutboken Jag ska egentligen inte jobba här om ett vårdbiträde med skådespelardrömmar var träffsäker och satte fingret på sådant som många författare har svårt att skildra med små medel - hur vi påverkas av vårt arbete. I Beischers andra bok får vi istället för unga vuxna möta ett gäng tretton-fjortonåringar, men träffsäkerhet är lika skarp. Det här är modern arbetarlitteratur på sitt allra mest tillgängliga, underhållande och allvarsamma sätt. Beischer är ett författarskap att följa!

Det finns råttor överallt utom på Antarktis börjar med att Clara är på besök i sin hemstad. Tillbaka till sitt hyreshusområde, sin arbetarmamma med Jotexblommiga gardiner och folköl, men själv har Clara blivit medelklass och besöket är inte helt enkelt. När Clara och hennes man står på perrongen för att åka hem ser Clara en gammal klasskamrat, Christian Breken, och hon kan inte längre undkomma. Minnena från 1996 och årskurs sju strömmar över henne och i dessa minnen utspelar sig resten av boken.

Den trettonåriga Clara passar inte riktigt in. Hennes kompisar är antingen lite finare eller så har de det riktigt svårt hemma. Clara känner sig obekväm överallt och drömmer om att någon gång kunna äga en Marwintröja från JC. Men hon ska inte klaga, hennes mamma som jobbar alla veckans dagar, säger att de är privilegierade trots att fika på Pingstkyrkan, billigaste bindorna och jackor från GeKås är allt de har råd med. Clara gör det man förväntas göra, som att gå på högstadiedisco och skratta hysteriskt med de andra tjejerna, men på kvällarna pluggar hon intensivt. Vill inte hamna efter i något ämne, vill få bra betyg, trots att mamma Berit tycker att hon kan nöja sig med ett G i idrott. Så börjar Christian Breken i klassen och han har en helt annan frigörelseprocess. Han skolkar mycket, kommer och går som han behagar. Utsätter ständigt sig själv och andra för fara. Är helt gränslös och Clara blir en del av hans värld om än inte helt och fullt.

Det här är en bok som kommer mig nära. Jag kan känna igen mig själv ibland, och mina kompisar ibland. Kan känna igen den obekväma känslan. Längtan bort. Svårigheten att tro på sig själv, att värja sig från inrutade föreställningar. Att våga välja sin egen väg som när Clara vill välja natur på gymnasiet och hennes mamma säger "Jag vill bara inte att du ska bli besviken. Det är så hemskt svårt att bli nånting". Att våga välja det okända och välja bort det trygga och kända. Arbetarklass handlar inte alltid om vilken adress man har och vilken inkomst, det är i mångt och mycket en mentalt inställning, ett socialt arv. Det går faktiskt lite ont att läsa Beischers bok, men så får det vara för det här är riktigt läsvärt och jag längtar redan efter Beischers tredje bok!

(Rec.ex från Ordfront förlag)

20 aug. 2013

jag vill inte fasta ...

Ta en titt på dagens "Bokustoppen". Har hela riket drabbats av någon form av banta- och fastahysteri? Jag borde vara en av de första att beställa böckerna som toppar listan, men jag känner mig mer än trött på 5:2-dieten redan nu och jag misstänker att hysterin knappt har börjat. Först var folk GI-fanatiker, sedan blev alla LCHF-frälsta och nu är det dags att hylla fastan. Kan vi inte alla bara äta lite varierat, lite som vi vill, röra på oss i vardagen och strunta i dieterna? (Notera Knausgård på tionde platsen. Min kamp 6 - tror folk att även den handlar om kampen mot kalorierna, tro?)

Bokustoppen
- mest sålda igår

  1. 1.5:2-dieten : friskare, smalare, längre liv med halvf...
  2. 2.Ulrika Davidssons kokbok om 5:2 : 100 kaloriberäknad...
  3. 3.Saltad nota. Om matfusket - från gatukök till gourme...
  4. 4.5:2 kokboken : läckra recept på måltider med 100, 20...
  5. 5.Allt om 5:2 dieten : 140 recept för snabb viktminskn...
  6. 6.I mörkrets skugga
  7. 7.För dig nära
  8. 8.Handen. Ett fall för Wallander
  9. 9.Vägen till maxade betyg : mer fritid och kunskap för...
  10. 10.Min kamp 6

18 aug. 2013

ett styck enkät

Kände att det var dags för en liten enkät så jag dammar av en gammal som cirklade runt i bokbloggosfären för säkert ett år sedan eller mer. 

Senaste boken jag läste: Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer. På onsdag kan ni läsa vad jag tyckte om den.

Bok jag läser just nu: Ska precis påbörja Augustiresan av Anna Fredriksson. Gillar när böcker med månader i titeln utkommer under just den månaden. 

Bok jag ser fram emot: Häromdagen lånade jag hem Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Senaste film jag såg: OK, fram med skämskudden nu! Jag såg hela Flashdance för första gången i mitt liv i fredags. Den kändes gammal men kul att ha sett den i sin helhet. 

Film jag ser fram emot: Har ingen koll på vilka filmer som kommer i höst, men vår lokala Folkets Bio brukar ha en del sevärt och en del märkligt (!) så jag hoppas på några mysiga biokvällar under hösten. 

Senaste TV-serien jag såg: Är väldigt förtjust i Sheldon & co i Big Bang Theory och tittar på det flera gånger i veckan. 

TV-serie jag längtar efter: Plockar pensionärspoäng och säger årets upplaga av På spåret.

Musik jag lyssnar på just nu: Nån operasamling via Spotify. Avkopplande och vackert. 

Musik jag ser fram emot: Vad som helst bara det får mig i den stämning jag vill vara just då. 

17 aug. 2013

projekt rosie

Projekt Rosie (inbunden)

Don Tillman forskar om genetik men passar inte riktigt in i några som helst sociala sammanhang, vare sig på eller utanför universitetet. Han kan liksom inte skapa relationer och aspergerdragen är tydliga för alla utom Tillman själv som till och med föreläser om aspergers för barn och ungdomar som har det utan att för en sekund känna igen sig själv. Don har nu blivit 39 år och tänker gifta sig. Frågan är bara med vem? Hur skall han göra för att hitta den perfekta kvinnan? Ett test så klart! Han skapar ett omfattande test med frågor om allt av mer eller mindre relevans och tänker att den kvinna som får "alla rätt" måste vara kvinnan för honom. Projekt Fru är igång. Så dyker Rosie upp och hon har snarare "alla fel" men på olika sätt börjar Dons värld förändras från den stund Rosie dyker upp. Rosie har dessutom ett eget livsbekymmer - hon vet inte vem som är hennes biologiska far men har en vag uppfattning om i vilken krets hon skall leta. Ett utmärkt projekt för en genetikprofessor och insamlandet av DNA-prov visar sig var en aning bökigt och involvera många smarta planeringar.

Det här är hur charmigt som helst! Don är ett charmtroll på sitt märkliga sätt och han har koll på allt från exakt på sekunden hur lång tid det skall ta att duscha till vilket BMI människor har. Hans liv är styrt utifrån ett detaljerat schema där inte minst varje dags måltider är noggrant planerade efter ett fast veckoschema. Jag känner en märklig lockelse att göra på samma sätt eftersom jag är allt annat än road av matlagning ... :) Ja, visst blir Don lite odräglig mellan varven, men han är ju på något sätt mån om andra människor och sig själv och även om han är lite klumpig och lite för ärlig vill han inget ont. Rosie är ett yrväder som behövs i boken och deras märkliga vänskapsrelation får mig att le och småfnissa.

Känner du för en australiensisk feelgood-roman i höst är Graeme Simsions Projekt Rosie boken för dig!

(Rec.ex från Bokförlaget Forum)

15 aug. 2013

Hemmalaget 1 - Bortalaget 2

Hemma:
Rec.ex som det borde skrivas om.
Rec.ex som borde läsas. 
Internet som fungerar varannan dag med lite tur. 
TV-soffa som är skön. Farligt att sjunka ner där. 
Sängen. Sova. Trött. :)

Borta:
Möten. 
Planering.
Allt annat jobb- och uppstartsrelaterat. 
Fika med vänner.
Gymmet och svettiga träningspass. 

Ja, just nu är jag lite obalanserad, men yoga igår och snart-helg-känsla idag kanske kan bättra på lugn-och-ro-och-bara-läsa-oddsen. Måste dessutom begränsa mitt smartphoneberoende. Kan pilla på den en hel kväll. Så mycket lästid som går förlorad! Bara jag som har det problemet? 

11 aug. 2013

ett fåfängt inlägg



Detta är visserligen en bokblogg men nu bara måste vi prata om nagellack. Jag är barnsligt förtjust i nagellack och blev därför alldeles eld och lågor när jag inne på Apotek Hjärtat (av alla ställen!) hittade en hylla med alldeles galet snygga nagellack från deras märke Apolosophy. Kunde ha köpt allihop men nöjde mig med två. För tillfället. Har testat båda, en rosa nyans och en blå, och jag kommer definitivt att köpa fler. Säger det igen: Galet snygga!

Så, nu har ni mött en av mina mer fåfänga sidor! :)

10 aug. 2013

bokbloggsjerkan 9 - 12 augusti

Har ett internet som går och kommer lite som det vill för tillfället, men nu när uppkoppling finns passar jag på att svara på veckans jerka. En enkel fråga: 

Vad läser du just nu?

Höstens böcker börjar ramla in och just nu läser jag Vinterkriget av Philip Teir. Undertiteln är en äktenskapsroman och det är precis vad det är. Hittills en mycket läsvärd sådan så jag läser gärna vidare! 

Jag lyssnar också på radioföljetongen Madame Bovary av Gustave Flaubert som Philip Zandén läser på ett alldeles utmärkt sätt. Är dessutom mycket förtjust i den lilla musikstycke som inleder varje nytt avsnitt. Några sekunders stillhet innan berättelsen drar igång. Kan behövas ibland.  

Vinterkriget (inbunden)  Madame Bovary (inbunden)

7 aug. 2013

join the caravan ...

 

Karavan kan vara den tidskrift som har snyggast omslag och dessutom passande illustrationer inne i varje nummer. Gillar! Att innehållet ofta är värt en genombläddring är förstås en bonus. Läser sällan från pärm till pärm men läser lite här och där i den och denna gång föll jag särskilt för textutdraget ur Skönhetssalongen av Mario Bellatin. Tyvärr finns inte hela boken översatt till svenska men jag hoppas att något förlag känner sig manat till en översättning. Med tanke på Gardells framgångar med att skildra när hiv/aids kom till Sverige borde det finnas ett intresse för att läsa om en icke-namngiven sjukdom som drabbar homosexuella män i en annan kulturell kontext. 

5 aug. 2013

asfaltsänglar

Asfaltsänglar (inbunden)

Vissa böcker är riktigt bra, men av någon anledning tar det alldeles för lång tid innan jag läser klart dem. Johanna Holmströms bok Asfaltsänglar började jag på i maj, men det är en alldeles för hektiskt period för den typen av bok så jag sparade läsning till juni. Började om, slutade läsa för något mer lättillgängligt. Fortsatte än en gång och gjorde samma sak igen. Men nu så, nu har jag läst hela och jag ångrar verkligen att jag delade upp läsningen så mycket. Boken hade nog vunnit på att läsas mer koncentrerat för egentligen är det här precis mitt fält. Unga kvinnor med invandrarbakgrund som på olika sätt förhåller sig till sin kulturella bakgrund och det samhälle de nu lever i. Alltid intressant! Holmström har dessutom ett bra upplägg där bokens två systrar får komma till tals i olika kapitel.

Samira, den äldsta systern, vill verkligen inte gifta sig. Hon vill inte ställa upp den typ av sträng, konservativ islam som hennes finska, konverterade mamma förespråkar. Pappan, med ursprung i Nordafrika, har en mer avslappnad inställning till islam och det är en ständig nagel i ögat på mamman. Samira klarar inte längre av att bo hemma och ser med hjälp av kvinnojouren till att få en egen lägenhet och fortsätter sina universitetsstudier. Den andra rädslan finns dock kvar. Hon vill inte bli en asfaltsängel. Inte en av de flickor som "fallit från balkonger". Ytterligare en faktor som komplicerar livet är  kärleken till Piter, killen med rakat huvud. När Samira flyttar blir hennes lillasyster Leila kvar hemma och tvingas värja sig från mammans ständiga försök att få henne att bära hijab. Leila vill hellre dra upp sin huva och försvinna in i en trygg kokong eller möjligen flyga fram genom staden med sina parkourvänner. Bästa vännen Linda vet hon aldrig vart hon har, men det är en realistisk skildring av en tonårsvänskap med tveksamma lojaliteter.

Det kunde vara en allvarlig bok rakt igenom, men jag kommer faktiskt på mig själv med att le under läsningen. Skildringen av mamman som på konvertitens typiska sätt skall vara så överdrivet rättrogen är komisk samtidigt som den är en aning tragisk. Hennes konvertitkompisar är också en källa till leenden. Samtidigt så är det ju en allvarlig bok om ett ständigt aktuellt ämne om kulturkrockar som hindrar människor från att leva det liv de själva vill leva. Enligt mig är detta alltid olyckligt och vi måste alla försöka hitta vägar som möjliggör för människor att leva sina liv som fria individer. Att boken utspelar sig i Helsingfors tänker jag knappt på förutom när det smyger in finska uttryck och det hänvisas till att t ex modern är finsk. Problematiken är den samma i Sverige och berättelsen skulle lika gärna ha kunnat utspela sig här eller någon annanstans i västvärlden.

(Rec.ex från Norstedts)

den hemliga dottern

Den hemliga dottern (pocket)

Blev som väntat inte så mycket läst i Göteborg, men på tågresan dit och hem blev det mer än vanligt läst. Jag hade packat ned Den hemliga dottern av Shilpi Somaya Gowda och det visade sig vara en sådan där berättelse som bara flyter fram över sidorna och plötsligt har man läst hundra sidor. Perfekt med den typen av böcker på tågresor!

Berättelsen tar sin början 1985 och vi får träffa Somer som är utbildad läkare och lever ett gott liv i San Francisco tillsammans med sin make Krishnan som också är läkare. Det enda som saknas för att livet skall vara helt perfekt är ett barn, men Somer kan inte få barn. De bestämmer sig för att adoptera ett barn från Indien, där Krishnan har sina rötter och där hans familj fortfarande bor. Samtidigt som detta utspelar sig i USA tvingas Kavita i Indien lämna bort sin nyfödda dotter eftersom det enda som räknas är en son och Kavita och hennes make har bara råd med ett barn. Ja, som ni förstår är länken uppenbar och genom flickan Asha binds berättelsen ihop.

Det är lättsam och trivsam läsning och berättelsen sträcker sig över tjugo år så vi får följa familjerna och Asha över en lång tid. Det stör dock inte så mycket eftersom författaren lyckas hålla ihop berättelsen väl utan att det känns som alltför mycket tidshopp som inleds med onödig fraser som "Det hade nu gått fem år" eller liknande. Sådant stör mig. I Den hemliga dottern slipper vi detta. Somer, Krishnan och Asha är de personer som är bäst skildrade och de känns mest trovärdiga. Somer har svårt att förlika sig med Indien, känner ständig oro över att Asha skall vilja leta reda på sina biologiska föräldrar och hennes liv går i stå på många plan. Krishnan känner ett starkt band med sin adopterade dotter och går ibland bakom ryggen på sin fru. Asha är splittrad i tonåren och bråkar med sin mor, men ett stipendium till Indien skall förändra mycket för familjen. Kavita och hennes familj får en mer stereotyp skildring och det är lite synd, men jag kan leva med det. Jag gillar också Gowdas försök att på ett nyanserat sätt skildra Indien. Vi möter fattigdom i slummen, men också medelklassen och på gatorna myllrar det som alltid i en berättelse om Mumbai. Hungrig blir man också mellan varven och väldigt sugen på indisk street food! 

2 aug. 2013

läst nåt i juli? nja ...

Jag brukar ju inte göra månadssammanfattningar, men eftersom jag har en känsla av att jag läst ovanligt lite denna juli jämfört med tidigare kommer här en liten sammanfattning. 

Solviken av Annika Estassy
Och bergen svarade av Khaled Hosseini (läste bara halva)
I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam
Dagarna med farmor av Frédérique Dehelt
Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho
Livet efter dig av Jojo Moyes
I de lugnaste vatten av Viveca Sten
I niqab på Stureplan av Josefin Ahlström
Vattenänglar av Mons Kallentoft
Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson (ljudbok)

Jag började också på En tesked jord och hav av Dina Nayeri men trots upprepade försök kom jag aldrig in i berättelsen så den förblir oläst. Började också lyssna på boken Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg men den vara bara för tramsig. 

Tio böcker på en månad. Nå, för att vara mig är det inte alls illa! Får nog anse mig relativt nöjd med juliläsningen trots allt och i ärlighetens namn har jag ju gjort andra saker som också tagit tid och samtidigt varit till glädje.

I helgen drar jag till Göteborg för att träffa älsklingen och då blir det nog mer strosa runt på stan än läsa böcker men så är det ju också mysigt att träffas igen nu när vi är särbos på grund av jobb. 

Trevlig helg på er!