29 sep. 2013

reading habit tag

Mia på bloggen Cum libris non solus har utmanat mig med Reading habit tag och så här på söndagskvällen passar det väl utmärkt att svara på lite frågor om läsning.

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Sängen allra helst, men soffan går bra det med.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Inget av dem. Hundöron, och jag har aldrig förstått vad som skulle vara så hemskt med det. I biblioteksböcker håller jag mig från vikandet och använder random papperbitar.

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Kan ju hända att jag ibland somnar mitt i läsningen ... Om jag inte somnar så slutar jag väldigt olika. I böcker med korta kapitel läser jag ut kapitlet. Om det är långa kapitel eller inga kapitel alls så slutar jag när jag inte orkar/vill läsa mer. Fast till punkt och slut på stycke vill jag gärna läsa förstås ... :)

4. Äter eller dricker du någonting när du läser?
Oftast inte, men latte förekommer absolut.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha TV:n på när du läser?
TV:n klarar jag inte att ha på. Klassiskt och opera på mycket låg volym kan jag ha på i bakgrunden. För det mesta har jag dock tyst.

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
Alltid en ljudbok och en pappersbok. Ibland flera pappersböcker. Går i perioder.

7. Läsa hemma eller överallt?
Numera läser jag nästa bara hemma, men jag kan fortfarande uppskatta att läsa på café.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Tyst, annars skulle jag bli tokig! :)

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Nej, men om boken är tråkig kan jag skumma fast det slutar nästan alltid med att jag inte läser ut boken.

10. Bryta rygg eller inte?
Bryter alltid rygg på pocketböcker. Sällan i inbundna och då mest av en händelse.

11. Skriver du i böcker?
Nej. Känner inget behov.

12. Vilka taggar du?
Alla som känner sig manade! :)

pojken i hiss 54

Pojken i hiss 54 (ljudbok)

Dags för att Ellen Elg att ge sig ut på sitt femte uppdrag, fast den här gången är det egentligen mening att hon skall vara en skötsam medföljande hemmafru till sin make som fått jobb i Dubai. Vi som följt Ellen i tidigare böcker förstår ju att detta är omöjligt - naturligtvis lyckas hon trassla in sig i en farlig situation. Det är illa nog att hon och hennes chaufför bevittnat när en av oljeprinserna torterar en man ute i öknen, att de har det hela på film är farligare än vad den lite naiva Ellen först vill erkänna.

På sedvanligt maner har Karin Alfredsson med en rad andra berättelsetrådar. Vi har Zubaida som bor i Pakistan och hotas att utsättas för hedersmord efter att hon besökt ett tält för att titta på jaktfalkar. Hennes storebror, som är samma chaufför som var med Ellen när de bevittnade misshandeln ute i öknen, kallas hem för att familjen skall ta beslut om hedersmordet och genomföra det. I vänta på det hålls Zubaida inlåst i en skrubb. Ellens nära vänskap med en av de emiratiska kvinnorna i Dubai och hennes lyxliv är ett annat spår. Tjänstekvinnornas liv och villkor i de emiratiska hemmen är ytterligare ett spår. Kontrasten mellan rik och fattig och deras olika livsvillkor blir tydlig, men samtidigt blir alla dessa spår lite osammanhängande. Jag känner inte riktigt samma engagemang i berättelsen som jag brukar göra. Jag tycker att Alfredsson förenklar för mycket även om hon säkert vill problematisera och berättelsen blir platt och nästan klichéartad i mina ögon. Kanske beror det på att min egen förkunskap den här gången är betydligt bättre än i en del av de tidigare böckerna. Titeln är också märklig och det hade varit bättre med något som syftade på händelsen i öknen eller situationen Zubaida hamnat i borta i Pakistan.

Betyget blir alltså ett nja ... Det är helt enkelt som det brukar i serier, alla böcker håller inte måttet. Trots detta längtar jag efter att läsa mer om Ellen Elg och kvinnors situation på olika håll i världen. Hoppas att det snart kommer en ny bok! Väljer jag den som ljudbok hoppas jag att det är Anna Maria Käll som läser den också för hon gjorde det så bra.

28 sep. 2013

bokbloggsjerkan 27 - 30 sept

jerka11

Bokmässehelg men jag befinner mig inte på mässgolvet utan sitter i soffan med en latte och en liten hund som sällskap. Mysigt att vara hundvakt! Läsningen går det rätt trögt med just nu, men så blir det ju ibland. Jerkan finns som tur alltid så det blir nåt litet inlägg i alla fall!

Om du skulle göra en snabb inventeringen av din läsning, vilket land skulle då väga tyngst?

Enkelt att svara på: Jag läser mest svenskt. Jag försöker bredda mig och läsa lite mer världslitteratur men svenskt dominerar fortfarande. Hade ett tag aningens dåligt samvete för detta, men kom på att det var onödigt. Jag läser det jag vill läsa och det råkar var mycket svenskt. Inte så konstigt egentligen. Svenska är det enda originalspråk jag läser på och svensk bokutgivning är det jag har bäst koll på. Lite bättre på världslitteratur har jag dock blivit, mycket tack vara den inspirerande bloggen och dagarna går ... Tack, Anna!

24 sep. 2013

de e mycket nu

Bloggen har blivit lite styvmoderligt behandlad ett par veckor nu. Rec.exen lika så. Det är inte så att jag glömt bort bloggen och rec.exen men ibland kommer ju annat emellan, som en höstförkylning som gjorde att jag däckade ett par tre dagen och så något betydligt trevligare - en helg med älsklingen som jag träffar så sällan. Och så var det ju det där med jobb också .. Dessutom ska jag visst plugga lite till den där distanskursen jag går ... Men med kurslitteratur i det här formatet är det lätt hänt att skjuta upp det hela ... :)


22 sep. 2013

rosengädda nästa!

Rosengädda nästa! (pocket)

Tessan steker hamburgare i sin korvkiosk. Har tajta blusar som visar figuren och höga klackar på skorna vilket uppskattas av kunderna, men kanske inte alltid av Tessan själv. Hemma sitter sambon Flatan i soffan och mamma finns bokstavligen en stenkast bort. Tessan är tjugonio år och hennes värld är lika liten som den alltid har varit. Hon sitter i klädkammaren och vill bort, eller skaffa barn eller vad som helst, men Flatan fattar ingenting och mamman trycker bara ner Tessan. Kan inte ens berömma Tessans matlagning trots att hon faktiskt är riktigt duktig på att laga mat.

Bror brottas med helt andra livsproblem. Han är tretton år, frankofil och därmed inte som de andra barnen och på kvällarna hör han hur föräldrarna bråkar i rummet bredvid. Ganska ofta om honom. Han vill att de skall bli kär i varandra igen så istället för att följa med dem till Stanford hittar han på att ett seglarläger, säger att han vill åka dit för att umgås med andra i sin ålder. Bli lite mer vanlig. Föräldrarna skall få tid för varandra och då kommer att bli bra, tänker Bror.

Något slumpartat kommer både Bror och Tessan att få kontakt med den excentriska damen Jane. Hon hjälper alla slags djur på alla möjliga sätt och det är till Jane Bror egentligen beger sig när föräldrarna tror att han seglar. Tessan hamnar också hos Jane efter något som väl i det närmast för räknas som en felringning och lämnar Flatan bakom sig.

Det blir en egenartad sommar där dessa underliga individer, som också får sällskap av Svante och hans dotter, på olika sätt försöker hitta sin plats i världen. De vill alla bli accepterade precis som de är och i denna bok är det vänskap, kärlek, uppgörelse med det förflutna och förmågan att låta framtiden se lite annorlunda ut som gör allt möjligt. Bror är så rar att jag inte kan annat än ta honom till mitt hjärta. Hans vurm för Serge Gainsbourg är bedårande och hans uppsättning av kostymer från second hand-butikerna får mig att le. Tessan kan jag förstå och känna igen mig i. Hon har levt ett småstadsliv bara några mil utanför Stockholm och den klaustrofobiska känslan och den av jantelagen präglade mamman är välbekanta inslag för en som är uppvuxen i en bruksort. Jane är nästan lite halvgalen, men jag gillar henne och hennes klokskap. Rosengädda nästa! av Emma Hamberg är helt enkelt en riktigt härlig må-bra-bok och en positiv överraskning!

18 sep. 2013

vem snodde osten?

Vem snodde osten? (inbunden)

Kört fast lite i arbetslivet eller privatlivet? Svårt att komma vidare eller uppmärksam på förändringen långt i förväg och förutseende nog att dra vidare innan allt brakar? Trygghetsknarkar du?

Ja, det här är inte riktigt den typ av böcker jag brukar läsa, men en kollega rekommenderade den och utbrast glatt att hon var Sniff - en av de förutseende råttorna (men kanske att hon drar lite väl snabbt ibland). Jag är inte en av de förutseende råttorna Sniff och Snabb, jag är en av de mer tröga och trygghetsknarkande pysslingarna Suck och Stön. Inte en helt bekvämt att inse detta, men det får mig också att fundera över mitt eget beteende och varför jag, som en gång i tiden glatt flyttade vidare till nästa stad och bytte jobb, blivit trygghetsberoende. Faktum är att jag inte helt trivs i rollen som Suck. Dags att ta sig i kragen!

en mörk strimma av ljus

En mörk strimma av ljus (inbunden)

Det här med världslitteratur är ju kul! Nu har jag läst en syrisk författare och det tror jag är första gången. Eftersom jag aldrig läst syriskt tidigare är förstås Samar Yazbek en ny författarbekantskap och det är alltid trevligt att stöta på en ny författare vars bok man uppskattar. Jag läser kanske boken En mörk strimma av ljus lite för okoncentrerat för plötsligt har bokens språk och berättarstruktur burit berättelsen åt ett nytt håll och jag har inte hängt med, men det gör inte så mycket. I översättningen märks fortfarande det arabiska uttryckssättet och det är något jag är smått förtjust i.

En mörk strimma av ljus börjar med att Hanan, fru i huset, ser att ljuset lyser i hennes åldriga makes sovrum och hon smyger dit för att se vad som händer. Hon hittar då husets tjänarinna Alya i säng med maken och Hanan blir rasande. Alya är även Hanans älskarinna och i vredesmod slänger hon ut Alya. Alya tvingas närma sig sin barndoms kvarter med fattigdom och ständig risk för överfall och våldtäkt. Minnena som kommer över Alya är allt annat än lyckliga barndomsminnen och jag vill inte att hon ska behöva återvända dit. Hanan brottas med sitt beslut. Vill ha Alya tillbaka, men ändå inte. När Alya kom till huset var hon bara en flicka och Hanan styrde henne, men någonstans på vägen missade Hanan att Alya blivit husets drottning nattetid och länge delat säng med både husets herre och husets fru.

Det är en sensuell bok där kvinnor som älskar med varandra i smyg på fester och i badhus är en stor del av berättelsen. Det är också en inblick i ett klassuppdelat samhälle där kvinnor befinner sig i underläge och där mannens heder vilar mellan flickornas ben. Jag glider med i berättelsen stundtals, låter mig bara befinna mig förbehållslöst i en annan kultur, men så stannar jag upp ibland. Jag kan inte tycka att det är fint eller ok när Hanan börjar använda Alya för sexuella syften för hon är bara elva eller tolv år då. Det stör min läsning en aning och jag uppfattar inte riktigt hur författaren själv förhåller sig till detta. Våldtäkterna i de fattiga kvarteren berör också illa. Det tycks som att det enda sex som är utan tårar är det mellan kvinnor och det gör mig nyfiken. Hur vanligt är detta tabubelagda beteende? Jag har stött på det tidigare i arabisk litteratur och tänker att det skrivs om det av en anledning. Tänker att jag någon gång i framtiden skall fördjupa mig mer i detta. Om ni bara visste hur många doktorsavhandlingar jag skulle kunna skriva!

Ni som skall till Bokmässan kan träffa på Samar Yazbek vid lite olika tillfällen. Hon ska t ex ha ett samtal med ärkebiskop Anders Wejryd på fredagen och prata om sin bok tillsammans med Görrel Espelund på lördagen.

(Rec.ex från Ordfront)

17 sep. 2013

bland människor och getter

Febermatt hjärna kräva trivsam, lättsmält läsning och jag har verkligen hittat rätt! 



15 sep. 2013

låt inte drömmen fly

Låt inte drömmen fly (kartonnage)

Jag behövde något snabbläst tidigare i veckan och då föll valet på den enda ungdomsboken jag hade hemma, Låt inte drömmen fly av Amanda Sandström.

Alva känner att hon måste bort, se något annat, så hon skickar iväg en massa jobbansökningar till olika ställen runt Medelhavet, får en jobbintervju på en bar och köper en enkelbiljett till Nice på vinst och förlust. Väl där får hon jobbet, möter människor olika henne själv och med starka karaktärer och bland dem finns Leia. Leia som påminner henne om hennes barndomskompis Ida som begick självmord. Leia som hon blir kär i, hennes första kvinna.

Jag säger det på en gång så har jag sagt det: jag är inte målgruppen för den här boken. Jag är snart 35 år gammal och kan inte ta till mig boken på samma sätt som en sextonåring skulle göra. För mig brottas boken med en del gymnasiala berättardrag som försök till att låta litterär ("Jag går in i min hjärnas turbulenta storm och kastas mellan motsägande tankar, men som ibland lyckas leda mig till klarsyn.) och val av onödigt krångliga ord (degusterande limoncello). Bokens tempo och alla personer som i det närmsta ramlar omkring i berättelsen får mig att tänka på brittiska ungdomsserier från 90-talet och böcker av typen Morvern Callar, något jag egentligen gillar men Sandström hittar inte riktigt ända fram i stilen.

Om jag nu tänker på mina gymnasieelever (för jag kan inte tänka mig att målgruppen är någon annan), vem skulle kunna tänkas uppskatta denna bok? Någon som inte är så van att läsa tror jag. Någon som vill att det är fart i berättelsen och som inte tycker det är konstigt allas att i princip alla typiska ungdomsboksfrågor samsas i samma bok. Någon som inte mött dem alltför många gånger innan utan läser med "oförstörda ögon".

(Rec.ex från Hippo bokförlag)

14 sep. 2013

avantgarde

Kände att jag behövde en dos kultur så jag tog tåget till Malmö och besökte Moderna museets nya utställning om ryska avantgardister. På övre plan dök det, något oväntat, upp estniska hippies. 


Fotograf: A Rodtjenko (utan titel) 

Tatlins "Modell till monument"

Propagandaaffischer och flygmanick seriöst avsedd att använda ... 

Måleri var bara för borgarna, så Rodtjenko satsade på detta istället. 

Estniska hippies utforskar yogan

Del av karta över vart i Sovjetunionen hippiesarna (eller vad det heter) samlades.
 

11 sep. 2013

smatter mot rutan

 

Regn och rusk = filt, valfri varm dryck och bokläsning. Hösten är fantastiskt! Äntligen är den här!

10 sep. 2013

min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt (inbunden)

Alltså, det är ju orättvist att vara författare ibland. Att som Fredrik Backman skriva en bok som En man som heter Ove och sedan förväntas skriva en till bok. Det är liksom inte schysst. Och det är inte heller något fel på Min mormor hälsar och säger förlåt.Inget fel alls egentligen, men det är inte Ove. Jag visste att det inte kunde vara Ove, för jag älskade Ove och älskar fortfarande Ove. Inte bara boken om Ove utan just Ove. Han är en fin människa under allt det där paragrafrytteriet.

Elsa är också en fin person och lite annorlunda, men det är ett barn och det är nog en av problemen för mig. Jag kan liksom inte riktigt köpa att hon bara är sju år, snart åtta. Nog för att barn kan var lillgamla och smarta, men hon är lite för vuxen på något sätt. Samtidigt får hon mig att le med sin wikipediakoll och träffsäkra iakttagelser av vuxenvärlden. Jag vill att hon och alla andra barn som är annorlunda skall få vara det och jag önskar att alla fick ha en person lik Elsas mormor i sin närhet. Någon som är lite galen och går sin egen väg. Synd bara att hon dör, men uppdraget hon lämnar efter sig är en god tanke. Den påhittade sagovärlden som Elsa och mormor har skapat tillsammans tråkar dock ut mig och även om den fyller en funktion vill jag bara hoppa över de avsnitten.

Jag känner mig väldigt kluven till den här boken. Språket är ibland finurligt med roliga små formuleringar och samtidigt kan det trötta ut mig. Kanske var språket likadant i Ove, men den lyssnade jag på och det är ju något annat än att läsa i bokform. Elsa är fin karaktär samtidigt som hon inte är helt trovärdig. Budskapet har jag dock inga invändningar mot och jag önskar att vi alla ger varandra utrymme att vara annorlunda.

(Rec.ex från Forum) 

9 sep. 2013

om inte nu så när

Om inte nu så när (mp3-bok)

Jag har varit nyfiken på Annika Thors Om inte nu så när ända sedan den kom. Det är något med titeln och fotot på framsidan som lockar mig. Jag vill på något sätt att personerna på bilden skall vara personer i boken och kanske är de det. Eftersom jag inte var upplagd för en deckare förra gången jag valde ljudbok fick det bli Thors bok - så långt ifrån deckare det gick att komma, liksom.

Året är 1938 och kriget har ännu inte brutit ut. På Utlänningsbyrån i Stockholm bestämmer tjänstmännen över människors framtid genom att låta dem stanna i Sverige eller inte. Det finns uppenbart anti-semitiska stämningar på byrån och det är inte helt lätt för judar att få en rättvis behandling. Sverige har en del att stå till svars för. Än en gång kan jag konstatera att Sverige inte har varit, och inte är, fritt från de tankar och idéer som skapat så mycket lidande runt om i Europa och övriga världen.

I Thors bok får vi följa några av de människor som levde med Utlänningsbyrån som en viktig del av sin vardag. Ilse, Arnold och Paul har alla flytt från Tyskland för att undkomma det Tredje riket och de är alla beroende av att socialstyrelsens anställda på utlänningsbyrån beviljar deras uppehållstillstånd som ständigt måste förnyas. Bland de som är anställda av Socialstyrelsen får vi möta Stig, Birger och Inger. Fyra män och två kvinnor. Detta är en del av bokens problem. Thor tycks själv känna mest för Inger och Ilse. När hon berättar om deras historia är det mer känsla i språket och de två kvinnorna blir därför levande. När det kommer till männen tycks Thors ambition snarare vara att sätta in dem i ett historiskt sammanhang och nästan lärarlikt berätta om hur Sverige fungerade genom dem. Det blir torrt. Ju längre in i boken man kommer desto mer kommer det dessutom att handla om männen och kvinnorna, vars historier hade varit så intressant att följa, hamnar allt mer i bakgrunden trots att de bryts ner minst lika mycket av den ständiga oron och osäkerheten.

Lagom till att jag börjar tycka att jag mest lyssnar av pliktkänsla blir dessutom Marika Lagercrantz förkyld och små diskreta snörvlingar hörs nästan som i bakgrunden i den annars skickliga uppläsning. Boken motsvarade som ni förstår inte mina förväntningar. Synd, men jag tycker ändå att det är bra att Thor skrivit om detta för precis som titeln säger: Om inte nu så när?

8 sep. 2013

fem frågor, fem svar

Jag har blivit utmanad av Monika att besvara dessa fem frågor:

Vem inspirerade/uppmuntrade dig att börja blogga?
Jag började följa några bloggar i mitten av 00-talet och det var nog de som fick mig att känna att jag också ville blogga. De flesta är nedlagda nu, men Mind the Book och Västmanländskan är kvar och de läser jag fortfarande med glädje! Från början var det verkligen inget annat än en slags tankar om allt möjligt, men mest om böcker. Med åren har inläggen blivit längre och fler och mer fokuserade på just böcker.

Hur väljer du ämne att blogga om?
Ja, som sagt, detta är alltså en bokblogg ... :)

Vad vet de flesta inte om dig?
Det jag vill att folk i allmänhet ska vet om mig vet ni nog redan. En del av charmen med att blogga inom ett visst ämne är ju att inte behöva lägga ut hela sitt privatliv på bloggen. Så får det fortsätta tycker jag.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst?
Det beror ju på vilken stil som åsyftas. Bloggstil? Fokuserad (på böcker), luststyrd (skriver inte om sånt jag inte vill och läser inte heller sånt jag inte vill) och personlig (men inte privat).

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Jag läser förstås en del, men tittar också en del på tv. Tränar ett par gånger i veckan och har denna termin lovat mig själv att inte ha dåligt samvete för att det är "ett par" istället för "fem-sex". Tar det lugnt och gör så lite som möjligt är en annan favorit. Dricker latte. Umgås med vänner som påfallande ofta också dricker latte, eller vin om det är en sådan kväll.  Ja, det vanliga helt enkelt!

Så kommer vi till det där svåra med att utmana andra bloggare. Jag har aldrig nån koll på vilka som redan besvarat sådana här utmaningar men jag väljer dessa tre:

Västmanländskan
Sincerely Johanna
Boktok73

egenmäktigt förfarande

Egenmäktigt förfarande

Så märkligt det är med en roman som både är snabbläst och bjuder på motstånd samtidigt. Jag brottas en aning med språket i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, men ändå flyger jag fram över sidorna. Jag tycker språket är en aning pretto, men å andra sidan är bokens två huvudpersoner en poet och en konstnär. Kanske passar det bäst med ett språk som detta då+ Kanske är också detta att det inte är en vanlig kärleksroman något som kräver ett språk med motstånd+ För det här är kärlek med motstånd. Om det ens är kärlek. Ja, ni hör, det är nog inte bara språket jag brottas med i Anderssons roman och det är också det som är styrkan. Om jag halvvägs in i den tvåhundra sidor korta romanen tänker att jag nog egentligen inte tycker om den så tänker jag precis tvärtom när jag läst ut den. Jag tycker nog egentligen om den. På nåt konstigt sätt. Med lite motstånd. Den är bra. Tänkvärd.

Handlingsmässigt är det här en roman om Ester, en trettioettårig poet som en dag får i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Han dyker upp vid föredraget och Ester upplever något som kan liknas vid omedelbar attraktion, men så har hon redan uppskattat Hugos konst länge och det spelar nog in. Hon möter Hugo igen när hon intervjuar honom. Alla förstår att hon förälskat sig i honom, så även hennes sambo som hon lättvindigt lämnar. Men för Hugo är det inte samma sak som för Ester. Passion, kanske, men knappast förälskelse. Det blir mer en maktbalans än en affär. Mer ett spel överhuvudtaget än en fullt utblommad passion. Middagar, samtal, men det fysiska klarar deras samvaro liksom inte av. Hugo har hela tiden ett annat liv - i Borås, Leksand och Malmö/Köpenhamn. Ester vill in i hans universum men hålls hela tiden utanför. Hon kämpar med allt som har med Hugo att göra samtidigt som Väninnekören ger goda råd, men de förstår nog ändå inte riktigt Ester.

"Hon förstod inte. Det värsta var att inte förstå det hon var mitt uppe i, det hon tagits i anspråk för. Ingen smärta är som den att inte förstå." Så skriver Andersson på sidan 98 och jag tänker att det på något sätt sammanfattar hela boken och jag nickar så instämmande åt den sista meningen i citatet. Ingen smärta är som den att inte förstå.

(Rec.ex från Natur & Kultur)

7 sep. 2013

läsarna i broken wheel rekommenderar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (inbunden)

Sara lever i det närmsta helt i böckernas värld. De är hennes vänner och hon läser mest hela tiden. På dagarna jobbar hon dessutom i en bokhandel i en förort till Stockholm och hennes mamma tycker att det är dags att hon börjar fundera på en annan karriär. Sara brevväxlar också med en gammal dam i en amerikansk småstad och de utbyter bokliga erfarenheter med varandra samtidigt som Sara lär känna den lilla stadens invånare genom Amys brev. Hon blir inbjuden av Amy att besöka henne och hennes vänner i staden, och när bokhandeln där Sara jobbar stänger och hon blir arbetslös tar hon chansen. När hon väl anländer till Iowa visar det sig att Amy har dött, men Sara är välkommen ändå och får bo gratis i Amys hus.

Detta är inledningen på boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Biwald. En feelgood-roman är det absolut och det är en charmig och lite klyschig bild av en smått förfallen amerikansk småstad som möter oss. Alla hjälper varandra men har samtidigt sina personligheter som är allt från lite märkliga till lite tillknäppta. Nån försöker hålla sig nykter, nån försöker upprätthålla bilden av sin själv och släkten som omöjliga att acceptera, nån håller hårt på kyrkligheten. Alla älskar Sara och hon finner sig till rätta i staden. Trots att ingen inledningsvis förstår hennes kärlek till böcker stödjer de henne när hon för att fördriva tiden vill öppna en liten bokhandel i en av stadens tomma butikslokaler. Till slut har Sara blivit en så stor del av deras vardag att de inte vill att hennes turistvisum skall gå ut eftersom hon då tvingas resa tillbaka till Sverige. Stadens hjärnor samverkar för att lösa problemet och få Sara att stanna. Naturligtvis involverar det en viss ungkarl.

Det är småputtrigt och trivsamt. Det är kärlek på många olika sätt och ingen är ondsint. Jag tycker boken är en helt ok verklighetsflykt och den passar utmärkt att läsa en vardagskväll när hjärnan är trött efter en arbetsdag. Den är möjligen lite lång och jag tycker den tappar tempo i andra halvan. Fyrahundra sidor i feelgoodgenren är inte det lättaste, men detta är en debutroman så visst överseende kan jag som läsare ha.

(Rec.ex från Forum Bokförlag)

6 sep. 2013

bokbloggsjerkan 6 - 9 september

jerka11

I veckans jerka handlar det om en dröm:

Vad skulle du göra om du plötsligt blev fem miljoner kronor rikare?

Fem miljoner! Ja, tack! Jag vet förstås att de inte skulle räcka i all evighet men jag skulle ändå genast jobba ännu mindre. Idag jobbar jag 80% och om det plötsligt fanns fem miljoner extra på kontot skulle jag bara jobba halvtid. Ledig tid är det bästa jag vet! Så vad skulle jag göra med all ledig tid? Vet faktiskt inte och det är väl det som är poängen. Efter ett tag skulle jag säkert komma på något att göra som jag i dagsläget aldrig skulle ha tänkt på. En livets aha-upplevelse!

Kanske skulle jag resa mer. Troligen. Se mig om i Europa för jag är inte särdeles berest och har mycket kvar att se. Bo några månader i Berlin, några i Oslo, slappa på en strand vid Balaton. Ett körkort tycker alla att jag ska ta. Skulle jag göra det? Nja, jag vet inte. Brukar skylla på att jag inte har råd, men sanningen är nog att jag inte vill köra bil.

Som ni märker finns det ingen konkret plan, men jag tror att fem miljoner skulle hjälpa mig att komma vidare i min tankevärld genom att jag skulle ha tid och råd att leva på ett annat sätt. Min älskade lilla hyresrätt skulle jag dock fortfarande behålla, men den skulle nog få nya tapeter och en diskmaskin. :)

4 sep. 2013

kodnamn verity

Kodnamn Verity (häftad)

Omslaget är hur snyggt som helst och jag kände mig så lockad av baksidestexten som talar om kvinnlig vänskap och överlevnad, men det här är inte en bok  för mig. Till och börja med är det för mycket flygplan. Jag är sjuk ointresserad av flygplan och låter mig dessutom ogärna transporteras av dem (ser semesterresan en gång om året som ren terapi). Bokens språk är babbligt. Kanske är det översättningen men för mig blir det liksom bara en massa prat och jag kommer aldrig in i berättelsen. Jag blir bara irriterad. Gillar dock upplägget med att bokens jag under tvång skriver sin bekännelse och hur hon smyger in små gliringar till de tyska militärerna. Det är också det enda pluset och jag erkänner att jag inte kommit mer än sjuttio sidor in i boken, men ni vet: så lite tid, så många böcker.  

Många verkar gilla Kodnamn Verity av Elizabeth Wein och den har dessutom legat på New York Times bestsellerlista så för rätt person är det här säkert 330 sidor läsglädje. Jag nöjer med betydligt färre sidor. Men kanske jag ser den när den kommer som film? För det gör den väl? Kan inte tänka mig annat!

(Rec.ex från Gilla böcker)

efterlängtat

Idag låg det finpost på hallmattan! 

3 sep. 2013

en egen strand

En egen strand (inbunden)

Jag längtar efter en egen strand och ett enkelt liv på en Söderhavsö. Drömmen om flykten från verkligheten delar jag garanterat med många, men systrarna Judit och Hanna i Aino Trosells En egen strand går från tanke till handling. Trötta på jobb och familjeliv som sliter ut dem långt i förväg bryter de upp från livet i Sverige. Hanna lämnar sin make och sina nästan vuxna barn och sitt arbete på socialkontoret och Judit sitt arbete med folkbildning, men konstnärskapet tar hon med sig.

Väl på plats har systrarna endast kontakt med andra människor vid de tillfällen då de besöker handelsboden. De lever i frivillig isolering, precis som de önskat. Stranden och solen och paradiset får dem att njuta av livet igen, men snart kommer andra känslor och tankar smygande. Det finns mycket ouppklarat i livet och i relationen dem emellan. Många besvikelser som inte gick att lämna i Sverige, utan som behöver få komma upp till ytan. Det blir alltmer ett psykologiskt pressat drama där tystnad, inre monologer och hetsiga samtal blir vardag på ön utan namn.

Jag har ett blandat intryck av boken. Delarna där systrarna samtalar med varandra, hittar former för sitt liv på ön, öppnar sig för det nya i sitt söderhavsparadis tycker jag om. Trosell har också sprängt in avsnitt där Hanna och Judit ur olika perspektiv delger oss sina erfarenheter från arbetslivet och privatlivet. De är på olika sätt åsidosatt av männen och jag tycker det blir lite väl mycket offermentalitet över dessa delar. Det irriterar mig. Kvinnors ständiga underordnande. Männen som nån slags skurkar.

Slutet får däremot en spontan applåd! De är ett av det mest överraskande jag har läst! Jag anar något, men blir ändå helt paff för det är så oväntat. Möjligen skulle boken te sig helt annorlunda vid en omläsning, men så förtjust är jag inte, slutet till trots. Drömmen om min egen strand har kanske fått sig en kantstötning efter Trosells bok, men inte helt. Det enkla livet har en ständig lockelse.

(Rec.ex från Norstedts)

1 sep. 2013

searching for sugar man



Så glad att valde att ägna knappt en och en halv timme av dagen åt att se Searching for Sugar Man! Vilken dokumentär och vilket livsöde! En oförglömlig historia som nästan är svår att tro på. Låten I wonder går just nu på repeat och jag nynnar med och gungar lite i takt. Precis en sån låt jag behövde idag!

Missade du också dokumentären på tv igår? Gör som jag och se den på SVT Play!