Håglösheten, den evinnerliga håglösheten. Driva runt i förorten, vara arbetslös och egentligen inte vilja ha något jobb, dricka alkohol de flesta av veckans dagar, titta på porr, ha sex, försöka att undkomma såväl vuxenliv som världen utanför förorten. Var Lollo, vara Lidija, hamna fel, webcams och koppleri. Där har ni Linna Johanssons debutroman Lollo i kortform.
Jag är inte särskilt förtjust i den här boken. Något med unga tjejers håglöshet, rastlöshet, tristess tröttar ut mig. Det är en återkommande beskrivning av unga människors tillvaro i olika former av medier och jag säger inte att den är fel och att inte dessa unga kvinnors liv skall skildras, men det finns många andra slags liv som unga kvinnor också lever, som inte alltid handlar om hopplöshet. Dessa är kanske inte lika intressanta att skildra i litteratur eller andra medier, men för nyansen och helheten skulle jag vilja stöta på dem också ibland.
Lollo är en bok som är betydligt mörkare än vad pastellfärgerna på omslaget skvallrar om, men jag tar den inte till mig och jag tilltalas inte av Johanssons sätt att bygga upp berättelsen. Startsträckan är för lång och även om jag förstår att detta är en bok om passivitet, ojämlik vänskap, torskar och makt (bland mycket annat) och att den kanske därför kräver denna uppbyggnad blir jag mest bara trött på det hela. Kanske är jag bara inte målgruppen, kanske missar jag storheten, kanske är jag bara alldeles för långt bort från både livet som 20-åring och förortslivet (som jag aldrig provat på). Det finns många andra som läst och tyckt om, både bloggare och recensenter, men för mig blir det inte mer än ett svagt medelbetyg till den här debuten.
(Rec.ex från Modernista)
Håller med dig om att jag emellanåt kände mig väldigt långt från Lollos värld. Hon irriterade mig faktiskt.
SvaraRaderaIbland kan jag gilla att bli irriterad på romankaraktärer, men när jag blir både trött och irriterad är det bara att inse att boken inte var tänkt att ha mig som läsare.
Radera