28 nov. 2016

den mörkaste hemligheten

 (inbunden)

Onda flickor - oj, vilken bra bok det var! Granne med döden - stundtals äcklig, men mycket bra ändå. Den mörkaste hemligheten - nej, men vad hände nu? Jag skall ju gilla Alex Marwoods böcker. De skall ju vara säkra kort. Böcker som alltid är superbra. Nu kämpar jag verkligen med Den mörkaste hemligheten, men vi kommer inte alls överens. Jag har den som min tågläsarbok, men det är nästan så jag drar mig för att plocka fram den ur väskan, för jag kommer inte in i berättelsen. Halvvägs in känns det fortfarande som att det är startsträcka och som att berättelsen bara står och stampar utan att komma igång.

Vi vet att Coco har försvunnit. Det gjorde hon som liten, under faderns femtioårsfest - en påkostad historia som sig bör i de kretsar där pengar inte är ett bekymmer. Ingen har varit villig att berätta vad som egentligen hände när Coco försvann, varken för Cocos tvillingsyster eller för faderns döttrar från ett tidigare äktenskap. Boken utspelar sig dels under den helg då Coco försvinner, dels under en helg i bokens nutid då hemligheten skall avslöjas. Det är bara det att jag liksom inte orkar vänta mer på den där hemligheten. Jag har tappat intresset för berättelsen och vad allt egentligen handlar om eftersom jag aldrig tycks komma dit någon gång.

Jag pausar den här boken nu för läsningen ger mig ingen glädje och det känns just nu som ett måste för mig. Boken har kvaliteter, men den är alldeles för långsam för mig. Alldeles för många detaljer, som säkert kommer visa sig vara nog så viktiga längre fram, men som nu bara blir tröttsamma. Min Marwood-förtjusning har som ni förstår fått sig en törn, men jag ser ändå fram emot nästa bok av henne. Vet ju hur bra hennes böcker kan vara!

(Rec.ex från Modernista)

27 nov. 2016

söderberg i novellformat

Här är det slalomläsning som gäller för tillfället och ni vet ju hur det brukar sluta - inget blir utläst. För att ändå få något utläst (vilket ju är rätt skönt att få om jag skall vara ärlig) och samtidigt få läsa något välskrivet har jag idag, mellan damernas 10 km och herrarnas 15 km i klassisk stil, läst två novellixer med Hjalmar Söderberg som gemensam nämnare.

 (häftad)      (häftad)

Jag är mycket svag för Söderbergs sätt att skriva och använda språket och de här novellerna var därför riktigt njutbar läsning. Vem älskar inte en inledningsmening som denna från novellen Spleen: "Mitt liv har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg"? I "Tuschritningen" undrar flickan vad teckningen egentligen betyder och mannen är svarslös. "En kopp te" visar hur fel det kan bli när man inte följer oskrivna regler och i "Duggregnet" har den gode guden tröttnat på människornas dålighet.
"Aprilviolerna" är lite längre än de andra och där spelar professor Grendel, en violbukett och en tur till Kreta istället för till Köpenhamn stora roller. 

Söderberg ger oss oväntade vändningar, lär oss något om samhället vid den tiden, om människor i stort och inte minst ger han oss berättelser med en språklig kvalitet utöver det vanliga, där såväl det torra som det humoristiska får utrymme, Söderberg är verkligen en favorit från förr!

21 nov. 2016

mitt hjärta går på

 (mp3-bok)

Chavve är en gotlänning på strax över 20 år som flyttat till Stockholm, men efter tre år i storstaden är han fortfarande ensam. På dagarna jobbar han på ett café och hans stora dröm är att gå en fin konditorutbildning i London och sedan öppna eget konditori i den brittiska huvudstaden. I väntan på det bakar han på kvällarna tårtor och muffins hemma i sin kalla lägenhet och äter dem framför romantiska filmer som Titanic och Notting Hill. Pontus, som är i samma ålder, bor i pojkrummet på Östermalm och efter att en relation tog slut ett par år tidigare har han mått dåligt. Skådiskarriären han drömde om har det inte blivit något av heller. Han har två vänner och en karaktärsfull familj, men han är trots detta rätt ensam.

Chavve och Pontus skall komma att träffas via en dejting-app som Pontus egentligen inte frivilligt skapat en profil på. De börjar skicka meddelanden till varandra och något fint börjar växa fram mellan dem, en förälskelse hänger i luften. Men, precis då faller Pontus värld samman och allt mellan dem stannar av. Chavve vill dock inte ge upp så lätt.

Jag gillar den här boken. Den känns ny på något sätt, för jag kan faktiskt inte påminna mig att jag läst en bok där två killar på några och tjugo skildras så här. De är sköra på olika sätt båda två och deras relation är trevande och försiktig. Jag finner den trovärdig just därför. Holst lyckas också skriva en bok om två killar som faller för varandra utan att göra just detta att det är två killar till en grej. På något sätt tycker jag ofta att det blir just det som är grejen. Men i Mitt hjärta går på finns ingen omgivning som protesterar, höjer på ögonbrynen eller skriker skällsord. Det är bara två personer som påbörjar något och vi får ta del av relationens första stapplande steg. Jag skulle säga att det är väldigt fint att läsa om Chavve och Pontus och jag tycker mycket om dem båda två. Vill att det skall gå bra för dem, som enskilda, som par, vill att de verkligen skall bli ett par. Christoffer Holsts Mitt hjärta går på var för mig en positiv överraskning på många sätt och kommer det fler böcker av Holst kommer de att hamna på den aldrig sinande (och numera endast mentala) att-läsa-listan.

18 nov. 2016

södra norrland calling

Då drar jag norrut igen då! Gävle är destinationen vilket betyder att jag får träffa lilla mor och brorsorna men det vankas också teater och träff med kär gammal vän och ett par nya bekantskaper. Jag kommer ha en bra helg helt enkelt! Önskar er detsamma! :)

15 nov. 2016

pastor viveka, tacos och en viss don tillman

 (mp3-bok)

Pastor Viveka hatar tacos. Jag älskar tacos. När jag lyssnar på Pastor Viveka och hundraårsjubileet är jag stundtals så vansinnigt sugen på tacos, för just den maträtten dyker upp lite då och då i berättelsen. Vivekas familj älskar nämligen fredagstacosen, men Viveka står knappt ut med den. Nu är ju inte det här en bok om tacos, men ni fattar vad som har fastnat hos mig. :) Annars så puttrar den här andra boken om pastor Viveka i Enskede på i samma anda som första boken om henne, Pastor Viveka och tanterna. Det handlar om Gamla Enskede som firar hundra år, om de rika som vill sponsra vilket väcker irritation hos församlingsborna och andra i området, om tanter som vill väl, en smula om segregation, ett äktenskap som knakar och om Viveka som får bita ihop titt som tätt. Det handlar också om mord, men bara på det där trivsamma sättet som mord konstigt nog kan göra i den här typen av mysläsningsbok.

 (pocket)

2013 läste jag Projekt Rosie och tyckte den var hur charmig som helst. Don Tillman, som huvudpersonen i Graeme Simsions böcker heter, har tydliga aspergerdrag och säkert någon mer diagnos, men var ändå en oemotståndlig figur. Det gick liksom inte annat än att tycka om honom! Jag såg därför mycket fram emot att läsa uppföljaren, Rosie-effekten, men ... Nu är jag inte lika förtjust. Första boken hade ett överraskningsmoment (huvudpersonens alla egenheter) och jag blev genuint underhållen av det. Nu i bok två är såväl Dons egenheter som hans relation med Rosie kända. Som synes på omslaget är den stora grejen i Rosie-effekten att paret bildar familj, vilket naturligtvis inte är helt lätt för Don. Men, jag blir inte särskilt road och på något sätt känns boken förutsägbar trots att den väl inte är det helt och hållet. Halvvägs in lägger jag nu ner boken, i alla fall för stunden. Kanske får jag ett infall någon annan gång att läsa klart den, men nu finns det andra böcker som lockar mer.

14 nov. 2016

tio över ett - en välförtjänt augustnominering

 (kartonnage)

Ungdomsboken i allas händer eller på allas läsplattor och mobiltelefoner just nu tycks vara Ann-Helén Laestadius August-nominerad bok  Tio över ett. Även jag har sällat mig till läsarskaran och tur var väl det för Tio över ett är en riktigt bra bok!

För det första gillar jag huvudpersonen Maja. Hon känns äkta och hennes tankar, känslor och rädslor är realistiska och trovärdiga. Maja bor i Kiruna och varje natt spränger de i gruvan. För Maja innebär det att hon ställer klockan på ringning klockan tio över ett så att hon inte skall missa sprängningen. Hon är livrädd för ras och för att Kiruna, eller i alla fall delen där hon, hennes familj och hennes bästa vän Julia bor, skall försvinna. Försvinna gör den i och för sig i alla fall eftersom Kiruna håller på att flyttas och byggas upp på nytt som en följd av gruvdriften. Allt Maja vill är att bo kvar i det hus hon växt upp i.

Förutom stressen och den bristfälliga sömnen har Maja ytterligare ett problem. Hon är kär i Albin, men vågar inte ens säga hej till honom och inser att detta kan göra att han istället kommer att kära ner sig i någon annan. Mitt i allt visar det sig att Julias mamma har träffat en man på nätet och planerar för att hon och Julia skall flytta till honom i Luleå. Allt blir lite för mycket för Maja.

Ja, det händer en massa och det är ju en av de saker jag brukar ha svårt för i ungdomsböcker, men i Tio över ett gör det ingenting. Författaren får ihop allt mycket tack vare att det finns en tydlig gemensam nämnare som genomsyrar berättelsens alla delar - rädsla/ångest och hur man kommer över den eller lär sig hanterar den. Hur man växer som människa när man äntligen vågar. Jag tycker Laestadius skriver så bra om just detta, men förutom det så lyckas hon genom samhällsperspektivet - flytten av staden och gruvbolagets dominans - ge boken en oväntad tyngd. Personligen har jag ingen åsikt i frågan, men det fungerar bra att ta upp det för att ge boken en dimension som i ärlighetens namn även många vuxenböcker saknar.

13 nov. 2016

tv-serietips (i brist på läslust)

Nejdå, jag har inte försvunnit helt eller drabbats av någon ryslig vinterkräksjuka, jag har bara inte riktigt haft ork den här veckan att blogga och inte har det blivit så mycket läst heller. Men, istället har jag tittat lite mer än vanligt på tv-serier. Jag har ingen tv. så för min del blir det mest Netflix och SVT Play, men det finns ju mycket sevärt där så vanlig tv saknar jag inte alls. Vad har jag då tittat på? Ja, varför inte göra ett inlägg om några av dem och kalla det för tv-serietips! 

Bildresultat för call the midwife

Call the Midwife/Barnmorskorna i East End är en favorit i repris och nu har det kommit nya avsnitt. Efter att ha sett om några gamla avsnitt skall jag nu börja på den nya säsongen, som är nummer fem i ordningen och även om en del karaktärer har försvunnit så har andra tillkommit och jag gillar dem lika mycket. Den håller alltså än och det är alltid lika mysigt att träffa dessa karaktärer och följa deras jobb i det fattiga East End. 

Bildresultat för the crown netflix

The Crown - ojojoj, så bra den är! Jag har slukat alla tio avsnitt i säsong ett och hoppas att nästa säsong kommer mycket snart för jag vill fortsätta följa Elizabeth. både som drottning och kvinna. Den fiktiva men verklighetsbaserad skildringen har fått mig helt på fall!


"Fyra personer blir av med allt de äger under 30 dagar. Varje dag väljer de ut en sak som de får tillbaka. Vad händer när alla prylar försvinner?" så beskriver SVT själva programmet Naken. Faktum är att det är oväntat intressant att följa de fyra som delta i experimentet och man kan ju inte låta bli att fundera på vad man själv skulle välja som första pryl att plocka ut från containern där alla ens saker förvaras. 


Sista tipset blir serien Renskötarna som också den hittas på SVT Play. Vi får följa fyra unga renskötare i deras vardag och här har man lyckats göra det utan få det att verka exotiskt. Det är vanliga människor som jobbar, spelar fotboll, umgås med vänner och familj och funderar kring livet i stort, kärleken, framtiden och samhället. En fin serie! 

Vad tittar ni på just nu och vilka gamla tv-serierfavoriter har ni?

7 nov. 2016

blicken pilen filen

Blicken, pilen, filen (inbunden)

Sonja har bestämt sig för att ta körkort, för en kvinna i 40-årsåldern borde väl ha körkort. Det är bara det att hon inte kan växla. Hon har tillbringat många körlektionstimmar i bilen med körskolläraren Jytte, men växla kan hon inte. Det är Jytte som gör det, för Jytte har så mycket att prata om, så mycket hon vill ha sagt att hon inte riktigt har tid att läsa Sonja köra bil.

Sonja översätter den enormt framgångsrike svenske deckarförfattaren Gösta Svenssons romaner till danska, men förutom detta finns inget spännande alls med Sonja. Hon bor i Köpenhamn, men tänker allt som oftast på sin hembygd och hon försöker nå fram till sin syster som aldrig tycks ha tid att svara i telefonen.

Blicken pilen filen av Dorthe Nors är en kortroman väl värd att läsa. Sonjas liv väcker en slags medlidande hos mig som läsare, men inte som att jag tycker synd om henne, men som att jag känner med henne. Hon är så ensam och de hon möter i sin vardag tycks på något sätt aldrig se henne utan använder henne mest för att bekräfta sig själva. Det gäller såväl körskollärarna, massören och den notoriskt otrogna bästa väninnan. Hennes familj hemma i Balling undviker henne och ändå är allt hon vill att få kontakt med dem, att bli en del av den världen igen. När någon äntligen svarar i telefonen så är det systerns make om säger att systern är ute med hunden, varpå Sonja tänker "Och det är hon ju nog. Ute med hunden, medan jag är alldeles utom mig, men ändå inte"

Att Sonja inte kan växla och inte köra bil är på något sätt en metafor för hela hennes liv. Hon kan liksom inte få styr på det hela. Men, samtidigt som boken är rätt sorglig, så är det också roligt. Det finns små scener, små uttryck, tankar tänkta av Sonja som inte går annat än att le åt. Det gör att det blir en fin mix och en fint berättad historia om att försöka hitta rätt väg i sitt eget liv.

(Rec.ex från Ordfront förlag)

6 nov. 2016

härifrån till verkligheten

Härifrån till verkligheten (inbunden)

Marianne skall snart fylla sjuttiofem men bor kvar i skånelängan med närheten till havet där hon bott större delen av sitt vuxna liv och där också hennes barn har växt upp. Nu är barnen vuxna sedan länge, med egna liv och egna barn eller barn på väg och de tycker nog att det är dags för mamma att flytta till en mer lätthanterlig lägenhet inne i samhället.

När boken börjar har Mariannes dotter Karin precis lämnat Skåne för att åka hem till Stockholm. Där lever hon i skuggan av sin sorg efter maken som gått bort några år tidigare. Hon har helt gått upp i sorgen och kommer inte vidare. Hon har till och med döpt om sin son till Peter efter hans bortgångne far. Hennes sorg är livsförlamande och på jobbet, ett mindre bokförlag, har kollegorna börjat se hennes tillstånd som ett problem. Marianne å sin sida är änka sedan mer än tio år tillbaka och rätt tillfreds med livet, även om det förgångna ibland kastar skuggor in i vardagslivet. En dag tvingas hon ringa efter rörmokaren och efter att han öppnat dörren är inte mycket sig likt. Kan man finna kärleken på äldre dagar? Och vems är huset hon lever i egentligen - hennes vuxenhem eller barnens barndomshem? Vem har rätt att bestämma över huset och livet?

Jag tycker Eva Rydingers bok Härfrån till verkligheten är oväntat läsvärd och med det sagt så förstår ni att jag inte hade några större förväntningar. Till min förvåning är detta inte någon nonsensbok utan en varm skildring av en komplicerad relation mellan en mor och en dotter. Ja, ett par söner finns också med i bilden, men de intar en rätt undanskymd position. Det handlar om livet, hur man kan leva, men också hur man kan fastna i det förgångna, inte tillåta sig själv att leva. Om hur lätt det är att förutsätt att alla tänker och fungerar på samma sätt som man själv, fast man aldrig har frågat den andra eller intresserat sig för andra sätt. Det handlar om det som är så lätt att glömma - att våra föräldrar också är mer än föräldrar. De är vuxna individer med liv, tankar och känslor vi som barn till dem inte har tillträde till. De har rätt att bestämma över sitt eget liv, även om de är sjuttiofem och vill bo kvar i en skånelänge. Eller dejta en rörmokare.

(Rec.ex från Ordberoende förlag)

augustpriset - vinnare jag läst

Bildresultat för augustpriset

Och dagarna går publicerade häromdagen ett inlägg om vilka Augustvinnare hon läst. Jag kikade på listan och kunde förstås inte låt bli att fundera på vilka jag har läst. När det första Augustpriset delades ut 1989 var jag bara 11 år gammal, så med viss självklarhet är det inte så många av de tidiga böckerna som jag har läst.

Eftersom jag så ytterst läser facklitteratur av det här slaget eller barn-och ungdomslitteratur tog jag bort dessa kategorier från min lista och har bara behållit den skönlitterära kategorin. Jag har endast läst två av fackböckerna som fått Augustpriset: Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink (2011) och Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusmaa (2013). I barn- och ungdomskategorin har jag läst tre av vinnarna: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell (2003), Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld (2010) och Pojkarna av Jessica Schiefauer (2011)

Fetstil betyder att boken är läst.

1989
Cecilia Lindqvist, Tecknens rike (Albert Bonniers Förlag)

1990
Lars Ahlin, De sotarna! De sotarna! (Albert Bonniers Förlag)

1991
Sven Delblanc, Livets ax (Albert Bonniers Förlag)

1992
Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat (Gedins)

1993
Kerstin Ekman, Händelser vid vatten (Albert Bonniers Förlag)

1994
Björn Ranelid, Synden (Bonnier Alba)

1995
Torgny Lindgren, Hummelhonung (Norstedts)

1996
Tomas Tranströmer, Sorgegondolen (Albert Bonniers Förlag)

1997
Majgull Axelsson, Aprilhäxan (Prisma)

1998
Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne (Albert Bonniers Förlag)

1999
Per Olov Enquist, Livläkarens besök (Norstedts) Tror aldrig jag läste ut den dock ...

2000
Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula (Norstedts)

2001
Torbjörn Flygt, Underdog (Norstedts)

2002
Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia (Albert Bonniers Förlag)

2003
Kerstin Ekman, Skraplotter (Albert Bonniers Förlag)

2004
Bengt Ohlsson, Gregorius (Albert Bonniers Förlag)

2005
Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan (Albert Bonniers Förlag) Tror aldrig jag läste ut den dock ...

2006
Susanna Alakoski, Svinalängorna (Albert Bonniers Förlag)

2007
Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten (Norstedts)

2008
Per Olov Enquist, Ett annat liv (Norstedts)

2009
Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź (Albert Bonniers Förlag)

2010
Sigrid Combüchen, Spill: en damroman (Norstedts) Den vet jag med säkerhet att jag aldrig läst ut. Urtrist.

2011
Tomas Bannerhed, Korparna (Weyler förlag) Ännu en jag påbörjade, men inte läst ut ...

2012
Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers Förlag)

2013
Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek (Natur & Kultur)

2014
Kristina Sandberg, Liv till varje pris (Norstedts)

2015
Jonas Hassen Khemiri, Allt jag inte minns (Albert Bonniers Förlag)

Ja, som ni ser är jag ingen Augustläsare av rang. Rätt ofta tycker jag att de böcker som vinner känns antingen lite trista, lite pretto eller bara krångliga. Ibland allt på samma gång och då lockar de inte till läsning direkt. Tack och lov finns det ju en hel massa andra böcker än Augustvinnarna att läsa!

Hur är det med er andra - läser ni Augustvinnarna?

3 nov. 2016

änkan

Änkan (inbunden)

Jean Taylor är en helt vanlig kvinna, en som smälter in i mängden. Hon är gift med Glen, hennes livs stora kärlek. De lever ett ordinärt liv, visserligen utan barn, men med jobb och hus och en yta där allt tycks vara bra. Men, så blir Glen anklagade för ett brott. Ett brott som involverar ett försvunnet barn och snart är Glen på landets alla förstasidor och i alla nyhetsmedier på tv och han är dömd redan innan domstolen har sagt sitt. Jean är kvinnan som står bredvid, som står vid sin mans sida, men vem är hon egentligen? Hur var deras liv tillsammans? När boken inleds har Glen dött och Jeans historia kan få plats och utrymme.

Änkan av Fiona Barton är intressant. Kanske är intressant ett trist ord att välja, men det är just det den är och det som gör den så bra. Brottslingen är ofta skildrad och brottsoffret likaså. Men den äkta hälften till brottslingen är mer dold i dunklet såväl i våra medier som i litteraturen. Det Barton gör är att skriva fram sin historia genom att låta Jean återberätta hela händelseförloppet. Vad är sanning, vad är lögn, vad kan man bortse från i ett äktenskap, varför gör man det? är frågor som på något sätt bär berättelsen. Sägas bör att detta aldrig blir trist eller oengagerat - det här är en psykologisk thriller med nerv från början till slut. Förutom Jean får också barnets mamma en hel del plats i berättelsen. Om Glen är mediernas hatobjekt, så är mamman deras älskling. I alla fall inledningsvis. Men, journalisternas minne är kort och när månaderna och åren går falnar också deras intresse för mamman som oupphörligen hävdar att barnet lever och hennes tårar väcker inte längre allas medkänsla.

I Änkan kan man både sympatisera med personerna (nå, inte med Glen då) och förvånas eller till och med bli arg på deras beteenden. Det kan vara frestande att säga att man själv aldrig skulle bete sig si eller så, men vad vet man om det egentligen när man aldrig har varit i en liknande situation? Barton har gjort sina karaktärer levande, fått med människors många olika sidor, befunnit sig i gråzonerna. Det gillar jag skarpt! Boken är Bartons debut och den ger minst sagt mersmak. Det här blir en författare att följa!

(Rec.ex från Massolit)