21 maj 2017

de ökända historien om frankie landau-banks

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (pocket)

Vi måste börja med omslaget. Vilket omslag det är! Jag älskar typ allt med det men alldeles särskilt det rosa i kombination med det gröna. Mer rosa och grönt till folket! Ja, nog om detta. :) Och nu - över till innehållet.

Frankie går andra året på den välrenommerade internatskolan Alabaster. Hela första året levde hon lite i skuggan av sin storasyster, men nu när storasyster lämnat campus och Frankie gått och blivit supersnygg över sommaren blir tillvaron något annorlunda. Frankie skaffar en pojkvän och inte vem som helst utan Matthew Livingstone, sistaårselev och högstatuselev. För Frankie blir det förstås också en statushöjning men också nya vänner. Ganska snart skall Frankie dock bli medveten om att Matthew och hans vänner har en hel del hemligheter och hon kommer liksom aldrig riktigt in i gänget. Efter att ha spionerat på grabbarna en kväll inser hon vad allt handlar om - de är medlemmar i ett hemligt sällskap bara för killar.

Frankie tycker detta med "bara killar" är minst sagt urfånigt och istället för att bara låta saken bero eller skrika högt om det tar hon till sin list för att visa att hon är minst lika smart och till och med smartare än killarna i sällskapet.

Det här är en riktigt charmig bok! Frankie är omöjlig att inte älska och henne framfart på campuset och hennes sätt att lura killarna är både intelligent och fnissframkallande. Jag gillar hur hon vägrar degraderas till snygg- och kyssbar och istället använder sitt huvud för att få sin vilja fram. Jag tänker att alla som tyckte om Gilmore Girls borde kasta sig över Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart för här möter vi en karaktär med Rory Gilmores smarthet, men som faktiskt, på sitt alldeles egen sätt, är snäppet roligare.

20 maj 2017

bokbloggsjerkan 19 - 22 maj

Jag har inte varit med på någon veckan men nu, denna värmeslagets lördag, hakar jag på jerkan igen!

Denna vecka blir det en superlätt fråga: vad läser du just nu?

Jag har så smått börjat beta av pockethögen (jo, det är sant!) och i förmiddags läste jag ut Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E Lockhart. Jag läser också I väntan på Doggo av Mark B Mills. Självklart har jag också en ljudbok på gång och just nu är det Tvåhundrasjuttio sekunder av Kajsa Franchell.

I väntan på Doggo (pocket)  Tvåhundrasjuttio sekunder  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (pocket)

15 maj 2017

skogsnävan

Skogsnävan

Ibland är det inte så dumt att sticka emellan med en novell och väljer man en berättelse av Karin Brunk Holmqvist så vet man vad man får - Skogsnävan är inget undantag. Ett äldre par gör sig redo för traditionsenligt midsommarfirandet med jordgubbstårta, midsommarstång och blomsterplockande, men i år är de lite extra nervösa. Sonen skall komma på besök, och inte ensam som vanligt utan med sin flickvän från Stockholm. Inte nog med att hon är från Stockholm, hon är dessutom psykolog och något hjärnskrynklade vill de inte veta av.

Det är tafatt och varmt och harmlöst och med ett lyckligt slut. Precis som alltid hos Brunk Holmqvist och det var en fin ljudbokshalvtimme. Räcker långt ibland.

14 maj 2017

Campbell, Boardy och Dahl - jag ger upp

Hela den här våren har läsningen gått trögt och läsflytet tycks aldrig infinna sig. Det har faktiskt gått så långt att jag nästan helt slutat läsa själv. Inte alls bra eftersom läsning får mig att må bra och egentligen är min stressventil. Ljudböcker och tv-serietittande för hela slanten nu och jag gillar det inte, men kommer inte ur vanan. Saken blir inte bättre av att jag försöker tvinga mig själv att fortsätta läsa sådant som jag av olika skäl egentligen inte fastnat för. Så, nu är det dags att (än en gång) ge upp vissa böcker.

Här är jag nu (pocket)  Tiden är inte än (inbunden)  Utmarker (inbunden)
Egentligen är det inget större fel alls som Karen Campbells Här är jag nu, men jag lockas inte av berättelsen i bokform. Jag tänker hela tiden på vilken bra tv-serie britterna kommer att göra av den, så kanske är det lika bra att vänta på tv-serien. 

Elin Boardys bok Tiden är inte än fick jag hemskickad från förlaget, och även om jag inte önskat mig den som rec.ex så har jag känt ett viss tvång att läsa den. Men ... Jag är inget stort fan av historisk skönlitteratur och när jag dessutom inte tycker om vare sig språk eller berättarstruktur i boken blir det mest bara jobbigt. 

Utmarker av Arne Dahl kan jag nog komma att ge en chans som pappersbok, men av någon anledning orkar jag inte riktigt med den som ljudbok. Det är något med den som gör att jag känner att jag borde koncentrera mig lite mer än vad jag just nu är kapabel till. 

Så, nu när jag gett upp dessa är det dags att snegla på att-läsa-högen. Kanske finns det böcker där som jag faktiskt inte är ett dugg sugen på att läsa längre (det kan ju bli så när böcker blir liggande för länge) och kanske är det bättre att rensa ut dem och skänka bort dem än ha dem liggande där som någon slags ständigt dåligt samvete. 

Hur gör ni andra med hyllvärmarna? Skänker bort, slänger eller tvingar er att läsa? 

10 maj 2017

hetta

Hetta (inbunden)

Jane Harpers debutroman Hetta är en av vårens mer hajpade romaner och den har rönt en hel del upplevelser lite här och var i världen. Det är en roman där en extrem torrperiod drabbat den lilla australiensiska staden Kiewarra och hettan och torkan påverkar människor, får dem att tappa greppet. Jag är rätt förtjust i när författare använder väderfenomen som bakgrund i sina böcker, och därför tycker jag att den pressande australiensiska hettan hade kunnat fått framträda ännu tydligare i berättelsen, men utan att bli alldeles kallentoftskt kanske. 

Kiewarra är en avfolkningsbygd och när romanen tar sin början återvänder en av de som lämnat det lilla samhället för storstaden - Falk. Falk är där för begravningen av hans barndomsvän Luke. Allt pekar på att Luke tagit sitt liv efter att först ha skjutit sin fru och barn. Händelsen är förstås förfärlig och har skakat om det av vattenbrist redan plågade samhället. Men, det här är inte första gången Kiewarra är med om en tragisk händelse. Det skall visa sig att Falk och Luke tillsammans delade en hemlighet om ett annat dödsfall, något som Falk försökt lämna bakom sig. 

Det är meningen att Falk skall lämna Kiewarra dagen efter begravningen. Så blir det inte. Till yrket är Falk polis och det är något som får honom att ana att allt inte är som det verkar i fallet med Luke och hans familj. Han börjar tillsammans med den lokala polisen nysta i fallet, något som också resulterar i att det förflutna kommer upp till ytan. 

Jag är rätt splittrad i min inställning till den här boken. Det jag framför allt tycker om är det som väl måste kallas för bokens miljöskildringar. Samhället, landsbygden, husen mitt ute i intet, hetta, den uttorkade flodbädden - allt det lyckas Jane Harper förmedla ovanligt väl och miljön blir närmast ett eget väsen. Däremot fångas jag inte lika mycket av vare sig nutidshistorien eller (den kursiverade ...) dåtidsberättelsen och inte heller av persongalleriet. Det finns passager då jag tycker det är riktigt intressant och däremellan långa stycken då berättelsen närmast segar sig framåt. Berättelsen är faktiskt oväntat långsam och kanske är det för att jag hade förväntat mig något annat som boken inte riktigt lever upp till förväntningarna. Men, en god miljöskildrare skall inte underskattas så jag kan nog tänka mig att ge Harper en chans till, men inte om Falk är huvudperson för honom föll jag inte riktigt för. 

(Rec.ex från Forum)

7 maj 2017

nässelvrede

Nässelvrede (inbunden)

Mordgåtor i Gäddede - kan det vara något? Ja, absolut! Jag lyssnade på Solveig Vidarsdotters debut Isvittring i höstas och tyckte det vara en lovande debut. Nässelvrede, som är andra boken om poliserna Ingrid Kvarnberg och Erland Skogmo, är snäppet bättre och nu ser jag redan fram emot nästa bok i serien för det här är trakter och personer jag vill möta igen.

I ett sommarstugeområde i utkanten av samhället hittar den unga frun Nathalie sin betydligt äldre make mördad och lagd i nässelsnåret. Kvällen innan har Nathalie druckit en hel del alkohol och hon har därför inget minne av vad som kan ha hänt. Hennes make är en väletablerad lokal moderatpolitiker och samma morgon som han hittas död skall ytterligare en lokalpolitiker, företrädare för det lilla missnöjespartiet Alternativ demokrati, skjutas på jaktskyttebanan. Den som avfyrar skottet är dottern och allt pekar mot att detta är ett vådaskott.

Ingrid, som har personliga kopplingar till fallen, ombeds hålla sig utanför utredningen och plocka ut sin semester. Hon kan dock inte låta bli att undersöka vissa saker och eftersom det är semestertider och ont om personal blir hon dessutom inkallad mest hela tiden för att vara sina kollegor behjälplig. Till råga på allt försvinner också den förståndshandikappade unga flickan Fanny och alla måste hjälpas åt att finna henne. Hon kan nämligen vara inblandad i eller ha bevittnat något som rör dödsfallen.

Bokens största styrka är persongalleriet. Det här är människor man kommer nära, lära känna. De blir en del av min värld för några timmar och det gör att det känns som att jag är i Gäddede även om jag aldrig varit där i verkligheten. Vidarsdotter är en duktig skildrar av vardagsmänniskor. Den något oväntade utvecklingen och obehagliga upplösningen ger en extra krydda som passar utmärkt i genren. Boken sägs i baksidestexten utspela sig år 2006. Det är inte något jag direkt märker något av och precis som i debutromanen har jag svårt att förstå varför böckerna skall utspela sig tio år bakåt i tiden och inte i nutid, men det är en petitess i sammanhanget.

4 maj 2017

just nu

Bildresultat för right now

Just nu är det mycket annat än böcker och läsning som tyvärr tar upp om inte min tid så min mentala kapacitet, så för att  bloggen inte skall somna in helt kör jag väl en just nu-uppdatering. :)

Vid sängen: Damm ... Icke påbörjade pocket som eventuellt skall skänkas snarare än läsas.

På soffbordet: Kurslitteratur. Orörd senaste månaden. Skall snart röras igen och en slutexamination färdigställas.

Vid läsfåtöljen: Hetta av Jane Harper. Gillar den hittills!

I öronen (ljudbok): Nässelvrede av Solveig Vidarsdotter. Andra delen i serien om poliserna Ingrid Kvarnberg och Erland Skogmo i Gäddede och jag måste säga att det här verkligen är en serie för mig!

I iPhonen (e-bok): Där finns nog bara kartor över kollektivtrafiken i Berlin och München tror jag ... E-bok kommer aldrig att bli min grej.

Läser jag lite då och då: Här är jag nu av Karen Campbell. Den är väl ok, men ändå griper den inte tag i mig.

På is: Ja, det finns ju en hel del böcker att välja på som legat närmast pinsamt länge i boktraven ...

Längtar jag efter att få läsa: En bok som verkligen är en verklighetsflykt och som gör mig helt uppslukad.

Vad läser ni just nu?

Hetta (inbunden)  Nässelvrede (inbunden)  Här är jag nu (pocket)

29 apr. 2017

bokbloggsjerka 28 april - 1 maj

Snart dags att sätta sig på tåget för ett par dagar hos mamma, men först veckans jerka förstås!

Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Om jag skall välja det förlag som jag nog läst flest titlar från och som alltid har någon eller några böcker i utgivningen som intresserar mig så blir det Norstedts. Skall jag välja med känsla och hjärta så väljer jag Nilsson förlag för att de vågar ge ut lite smalare litteratur som ett flertal gånger har överraskat mig positivt. 

Bildresultat för norstedts        Nilsson förlag

25 apr. 2017

blybröllop

Blybröllop (inbunden)

Irene är trött på sin make och skall jag vara ärlig så har jag väl full förståelse för det. Han är verkligen en tråkmåns och hans sarkastiska kommentarer är både tröttsamma och elaka och egentligen tror jag att Irene har tyckt att det varit rätt skönt att Horst, mannen i fråga, under åren suttit så mycket i vindsrummet och spelat sina skivor även om det inneburit att hennes läshörna försvunnit.

Men, nu har Irene nått vägs ände och när hon hittar sin mors gamla blyband väcks en idé. Hon skall förgifta Horst. Långsamt få honom att tyna bort. Som den bibliotekarie hon är tar hon böckerna till hjälp. Med hjälp av gamla kemiböcker framgrävda ur magasinet börjar hon framställa blysocker och börjar blanda i det i det mesta hon serverar till Horst. Hon blir en riktigt liten kemist och Horst blir allt sämre. Och jag kommer mig själv med att (mycket oetiskt) närmast applådera Irene framfart.

Jag är barnsligt förtjust i giftmord i böcker, men Sara Paborns bok Blybröllop är något extra. Den är faktiskt ett riktigt wow! Genremässigt skulle jag säga att detta är en roman mordet till trots, för det här är till stor del även en äktenskapsroman och en berättelse om frihetens ljuva lycka. Det är oupphörligt fascinerande att följa Irenes arbete med blysockret, förgiftandet, hur hon växer av att Horst sakta försvinner och hur hon liksom tar tillbaka sitt eget liv. Det är dessutom roligt. Inte på det där sättet att man skrattar högt, men Irene är verkligen rolig på sitt sätt och jag är övertygad om att Paborn själv hade riktigt kul när hon skrev boken, för den riktigt lyser av berättarglädje.

Har ni inte läst Paborn tidigare är det dags nu. Blybröllop vill ni inte missa!

23 apr. 2017

love warrior

Så här på världsbokdagen har jag både försökt samla ihop de olästa böckerna här hemma för att få en överblick och bli lite inspirerad och så har jag faktiskt läst i några timmar. Så skönt! Jag saknar läsandet och inser mer och mer hur bekväm ljudbokslyssnandet har gjort mig. Det har sin för- och nackdelar om jag säger så. Vad är det då jag har läst?

Love Warrior (inbunden)

Jag blev kontaktad av förlaget som frågade om jag ville läsa Love Warrior av Glennon Doyle Melton och de beskrev den som en slags relationsroman. Det är en genre jag gillar så jag sa ja. Vad jag förstår har boken blivit något av en snackis i USA och Oprah har tipsat om den i sin bokklubb, vilket gett boken en given försäljningssuccé. Detta gjorde mig något tveksam för jag och Oprah har väl inte direkt samma boksmak och det skulle visa sig att jag hade rätt.

Love Warrior är Doyle Meltons självbiografi och i den får vi möta en kvinna som redan i barndomen drabbas av bulimi och sedan utvecklar ett alkohol- och sexmissbruk men ändå lyckas ta sig igenom sina universitetsstudier och får jobb som lärare. Inledningsvis tycker jag boken är oväntat bra. Jag uppskattar särskilt Doyle Meltons träffsäkra reflektioner om alla anpassningar kvinnor gör för att uppfylla kraven som finns i samhället och för att passa in i mallen, inte minst i relation till män. Så träffar hon den man som skall bli hennes make och när hon blir gravid bestämmer hon sig också för att bli nykter. Det är en kamp, men hon klarar det och föder en son. De skall senare också få två döttrar. Efter tio års äktenskap, med vissa svackor, visar det sig att maken varit otrogen upprepade gånger och Glennons tillvaro skakas i grunden.

Det är efter avslöjandet om otroheten som boken faller för mig, på samma sätt som det säkert är det som gjorde att den kvalade in på Oprahs lista. Det blir helt enkelt alldeles för mycket självhjälpsbok över det hela för min smak. Det är terapi, yoga, andningsövningar och Gud gör hela slanten och se så stärkt man blir av det och se så man kan resa sig upp och komma igen och allt sådant. Tyvärr är jag närmast allergisk mot allt sådant och tappar helt engagemanget och intresset för boken. Men, gillar du sådant kan nog boken vara väl så läsvärd. Om inte, läs första halvan och lägg sedan boken åt sidan.

(Rec.ex från Yourlife Books/Forum)

22 apr. 2017

bokbloggsjerka 21 - 24 april

Bildresultat för karaktärer

Blev ingen jerka för mig förra vecka, men nu hänger jag på igen:

Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Jag skulle nog säga att karaktärerna i en bok är mycket viktiga. En bra berättelse med helt ointressanta karaktärer är svår att uppskatta, frågan är om det ens kan vara en bra berättelse då. Det får gärna var lite olika typer av karaktärer med i boken och de får gärna ha lite olika bakgrund, ålder, kön, personlighetsdrag om jag får önska. Jag tycker också om när karaktärer utvecklas. För att en roman skall vara riktigt bra är det närmast ett krav. I deckargenren är det ofta långa bokserier och där måste huvudkaraktärerna utvecklas från bok till bok för att det skall vara intressant att följa, tycker jag.

17 apr. 2017

påskekrim 2017

Som alltid när jag är på resa (åh, München vad jag gillar dig!) blir det oväntat lite läst och lyssnat, men om jag sträcker ut påskekrimsläsningen till veckan innan påsk och själva påskdagarna så har jag lyssnat klart på två deckare med väldigt olika karaktär.

En sax i hjärtat (ljudbok)  Pomologen (ljudbok)

En sax i hjärtat av Marie Bengts är en mysdeckare i 50-talsmiljö där sömmerskan Hannah (eller modeskaparen som hon själv föredrar) från Stockholm åker till Smålands landsbygd för att hjälpa en gammal faster. Byn där fastern bor visar sig var precis så skvallrig och full av offentliga hemligheter som byar i denna genren brukar vara och mitt i sommarlunken sker så ett mord. Hannah börjar snoka runt och kan inte låta bli att vara polisen behjälplig, något som kanske inte alltid uppskattas ... En trivsam deckare med karaktärer som var lätta att tycka om, men tyvärr blev den lite för lång. Mysdeckare gör sig bäst i hyfsat tajta berättelser och Bengts bok på 478 sidor eller drygt 16 timmar i ljudboksversion blir i längsta laget. Man hinner tröttna en smula, men jag kan nog ändå tänka mig att läsa en bok till om Hannah, och anar att hon kanske släpper sömnaden och satsar på en karriär som privatdetektiv istället. Vi får väl se!

Jag gav första delen i Varbergsdeckarna, Sanningens pris, ett rätt svalt betyg men tänkte att jag ger författarduon Vennersten/Sigurd en chans till. Det är ju skönt att ha något lättlyssnat på resa liksom. Pomologen blev dock en besvikelse. Det är något med både persongalleriet och dialogen som haltar och känns ansträngt. Trots att detta bara är andra delen i serien känns berättelsen trött. Om jag tyckte kommissarie Colbjörnsen var ordinär i första boken, så är han rent tråkig i denna. Inte ens när han drabbas av sjukdom känner jag med honom. Hans kollegor Adam och Eva växer inte heller. Nej, denna berättelse som handlar om mord på kvinnor med det gemensamt att de fått enskild vårdnad om sina barn, blir min sista Varbergsdeckare. Man kan ju inte gilla alla krim-serier.

Det var årets påskekrim det! Vad har ni läst under påsken?

11 apr. 2017

glad påsk!

Bildresultat för glad påsk

Nu drar jag på semester några dagar så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk redan nu!

Njut av ledigheten, äggen och godiset och glöm inte påskekrimet! :)

9 apr. 2017

bokbloggsjerka 7 - 10 april

Bildresultat för reading

Trevlig dag i Jönköping igår med goda vänner och idag tar jag det mest lugnt och pysslar runt lite här hemma och då passar det ju bara att besvara veckans jerka:

Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?

När det gäller bokserier är det bara i deckargenren jag följer serier. För mig är det de enda bokserier som lockar, i andra genrer föredrar jag fristående romaner (undantag Fogelströms Stad-serie). Trilogier går bort oavsett genre. Vet inte varför, men jag har så svårt för trilogier.

Jag tycker det är rätt trevligt att få träffa huvudkaraktärerna i ett antal böcker, men till slut brukar det ändå kännas som att serien har gjort sitt. Mons Kallentofts serie om Malin Fors är ett exempel på en sådan serie. I alla serier finns mellanböcker där det känns som att karaktärernas utveckling gått i stå, men det brukar vända i boken efter. En karaktär jag gärna fortsätter att möta i några böcker till är Ruth Galloway.

2 apr. 2017

kvartalsrapport



Årets första tre månader har flugit förbi och nu fylls luften av fågelkvitter och i träden här på området kuttrar duvorna i kapp. Jag är egentligen mer höstmänniska än vårmänniska, men oavsett så tycker jag om årstidsväxlingar.

Men, nu är det ju böcker och läsning detta inlägg skall handla om och närmare bestämt vad som blivit läst under januari, februari och mars. Det har varit blandad kompott av bra böcker och sämre böcker. Tyvärr var det tre böcker som på olika sätt dödade min läslust men som jag ändå, av olika skäl som rec.ex och julklapp, ville ge rejäla chanser. Men, jag gav upp dem alla till slut. Läslustdödare är aldrig roliga. Tur att det funnits riktigt bra böcker däremellan! Totalt antal lästa böcker (om jag bara räknar utlästa böcker) under dessa tre månader blev 16 stycken vilket måste var någon slags bottenrekord, men läslusten och läsorken har också sviktat. Förra året hade jag läst 22 böcker under samma period.

Förra året var jag med i bloggaktiviteten Jorden runt på 366 dagar och det är ju rätt kul att ha lite koll på vilka länder man styr kosan till med böckernas hjälp så jag tänker fortsätta lista det även detta år och jag räknar länder efter vart böckerna utspelar sig, inte vilket som är författarens födelseland.

Länder där böckerna utspelar sig
Sverige (7 st)
Storbritannien (2 st)
Frankrike (1 st)
Italien (1 st)
Argentina (1 st)
Thailand (1 st)
Landområdet Sapmi  (1 st)
Italien/Somalia (1 st)
Tyskland/Sverige (1 st)

Genre
Roman: 8 st
Deckare/spänning: 6 st
Novellsamling: 1 st
Självbiografi: 1 st

Sverige toppar i sedvanlig ordning, men Argentina i novellformat var en positiv upplevelse. Thailand tillsammans med Malin Fors blev dock en besvikelse. Jag håller mig till en förenklad genreindelning och mina två huvudsakliga kategorier är "roman" och "deckare/spänning", men ibland dyker det upp något annat också och detta kvartal var det en novellsamling och en självbiografi.

Format
Ljudbok 10 st
Inbundet 5 st
Pocket 0 st
E-bok 1 st

I sommar skall jag läsa alla pocket som ligger här hemma! Jag lovar. :)  Men, tills dess kommer nog ljudboken att fortsätta dominera.

Ja, även om det nu inte blivit så supermånga böcker lästa så är det förstås ändå några som varit extra bra och dessa utser jag till kvartalets

Bästa roman: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson och Nötskal av Ian McEwan
Bästa deckare spänning: En kvinna i blått av Elly Griffiths
_______________________________________________________________

Lästa böcker jan - mars
1. Djävulsdoften av Mons Kallentoft
2. Tangodrottningen av Akli Tadjer
3. Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson
4. Nötskal av Ian McEwan
5. Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
6. Adua av Igiaba Scego
7. Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk
8. En kvinna i blått av Elly Griffiths
9. Påtvingat liv av Taina Adolfsson
10. Det vi förlorade i elden av Mariana Enriques
11. Sanningens pris av Vennersten/Sigurd
12. Mörkertid av Lars Pettersson
13. Dödens pendel av Jonas Moström
14. Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs av Anna Holmström Degerman
15. Nerverna – berättelsen om en familj av David Nyman
16. Kalla stjärnor blinka av Ingemar Dahl

Gav upp
Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf (Sverige)
Manolitas tre bröllop av Almudena Grandes (Spanien)
Det är inte mig ni söker av David Dalton (USA)

1 apr. 2017

behöver semester

Bildresultat för utmattad

Det är lite dåligt med uppdateringar på bloggen nu och det kan förklaras med att det är lite för mycket annat som tar kraft. Kaos på jobbet och chefsbyte på gång, distanskurs som skall hinnas med, tidsomställning som förstör min sömn, ryggen som gör ont ... Jag vill bara sova och vara ledig! Som alltid när det blir lite för mycket är det lustläsningen som blir lidande. Ljudbok funkar, pappersbok funkar klart sämre.

Men, snart skall jag faktiskt ha lite semester! München hägrar och om tio dagar åker jag och en mycket god vän dit. Längtar! Efter påsk tror jag på en lugnare period och därmed mer ork till läsningen. Då skall jag läsa de böcker som lockar allra mest, t ex Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen, och bara njuta av lugnet efter stormen. Om vädret vill kanske det blir några sköna lästimmar i Englischer Garten i München också. Hoppas!

Tills dess får det bli strösidor lästa och ljudböcker lyssnade. Just nu lyssnar jag på en riktigt trivsam mordhistoria, En sax i hjärtat av Marie Bengts, men snart får jag nog släppa morden för de har blivit aningen för många på sistone. Deckare är ju på något sätt den perfekta avkopplingslitteraturen, men variation är ju också bra. :)

Ljuset bakom ögonen (inbunden)  En sax i hjärtat (inbunden)  Bildresultat för englischer garten münchen

27 mars 2017

kalla stjärnor blinka

 (ljudbok)

Ibland väljer jag bok efter omslag och det gäller även ljudböcker. Kalla stjärnor blinka var så härligt grön och nästan skimrande att jag inte kunde motstå den. Men, allt som glimmar är inte bra litteratur och den här boken är inte bra. I alla fall så var det inte en bok för mig och anledningen till att jag lyssnade klart på den var mest att jag inte orkade välja någon ny ljudbok och den var ju bara drygt sju timmar lång.

Vad är det då jag inte gillar? Vi kan börja med replikerna. De flyter inte på naturligt utan känns ofta konstlade. Jag läste att boken skulle vara humoristisk, men jag tycker mest att försöken till humor är krystade. Och så har vi det här med att personerna kallar varandra för både för- och efternamn - det blir bara jobbigt. Konstigast av allt är ändå stenåldersberättelsen. Ja, nu har jag ju inte nämnt det men detta är alltså en deckare där ett fall i nutiden vävs samman med ett fall från stenåldern. Jag tänkte att det nog kunde vara ett kul grepp, men stenåldersberättelsen känns inte trovärdig. Jag menar inte att stenåldersmänniskor behöver framstå som gutturalt mumlande grottmänniskor, men de här är alldeles för lika oss vad gäller moral, kärleksbetygelser och levnadssätt. Jag köper det liksom inte. Poliserna och arkeologerna i nutid är mer trovärdiga, men där funkar inte dialogerna och personporträtten riktig. Upplösning är nog det som Dahl får till bäst med oväntad twist och lagom spänningshalt.

Nu är det inte som att det här är det sämsta jag läst, långt därifrån och det gick ju att lyssna på alla sju timmarna, men någon mer bok av Ingemar Dahl lär det knappast bli för mig. Så många böcker, så lite tid och den tid som finns lägger jag heller på någon bok eller författare som lockar mer.

26 mars 2017

nerverna - berättelsen om en familj

 (inbunden)

Ivar Broman gifter sig under 1930-talet med Ida, blir ägare till en lanthandel och får en son, Harry. Idas andra graviditet slutar med missfall och därefter faller allt sakta samman. Det har väl för all del funnits tecken redan innan på att allt inte står helt rätt till med Ida och hennes nerver. När bröllopet var överståndet försvann Idas familj för att sedan inte ha mer kontakt med Ida och Ivar. Ivar skall sent förstå varför de gjorde så.

Ida blir alltmer svår och oförutsägbar och Harry är rädd för henne. Hon får till slut en psykos och hamnar på sinnessjukhus. Där får hon diagnosen manodepressiv. Det som en gång varit en familj blir spillror och Ivar förlorar sin lanthandel och tvingas lämna bort Harry. Trettio år senare skall far och son försöka återförenas. Det blir ett stapplande kontaktsökande mellan två män som livet inte alltid varit så snällt mot.

Nerverna - berättelsen om en familj av David Nyman är lika mycket en bok om en familj som en bok om psykiskt sjukdom och dess följder. Det är dessutom en bok om baksidan med det framväxande folkhemmet och de ideal som rådde då. Där fanns ingen plats för sådana som Ida och vården lämnade väl också en del övrigt att önska. Jag tycker om tonen i boken, den är sorglig, saklig och välstämd på en och samma gång. Boken kanske gör sig troligen ännu bättre i pappersformat på grund av tidshoppen, men även som ljudbok är det här en läsvärd berättelse som säger något om en tid som inte ligger så långt bort som vi kanske vill inbilla oss.

25 mars 2017

bokbloggsjerka 24 - 27 mars

Bildresultat för pink question mark

Den här veckan vet jag inte riktigt hur jag skall svara på jerkan:

Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Jag tror att det som menas här är något annat än att en författare har skrivit en bok som sedan någon annan gör om till ett manus och gör en film eller tv-serie av. Svaret blir därför att jag inte har en aning.

Det finns säkert författare som skulle vara eller redan är utmärkta manusförfattare. Kanske finns där också potentiella regissörer och scenografer, men vem som skulle vara lämpad för annat än att få sin bok eller sina böcker filmatiserade vet jag inte heller.

Så, där kan ni har fått det tristaste jerkasvaret någonsin! :)

23 mars 2017

länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs (inbunden)

Från en lägenhet i Uppsala, med morgontidning och långfrukost på helgen tillsammans med sambon, till ett nedgånget hotell i norrländska Storbygdsele. Så kan det bli i livet och det är precis så det blir för Annie som är någonstans mitt i medelåldern. Det nedgångna hotellet är ett arv och Storbygdsele är den lilla ort hon lämnade i tonåren och aldrig tänkt återvända till. Men, så är hon plötsligt där och snart dyker det upp en hund hon först inte vet vem som äger och strax efter det en kvinna som vill bo i hotellet som inte är öppet. Lägg därtill bekanta från förr, bud på hotellet och lockelsen i att sälja och en oväntad Proustvän så har ni berättelsen i ett nötskal.

Fast det i bokens nutid är mitt i vintern och många minusgrader ute är detta en varm feelgood som jag slukar på några enstaka pendlingsresor. Jag gillar Annie för att hon bara gör det. Bara hamnar i situationen, tar sig an den och genomför den, även om hon tvekar och åker tillbaka till Uppsala vid ett tillfälle. Den resan skall dock bara befästa att Storbygdsele trots allt är platsen för henne just nu. Kanske är det oväntat nog här som livets frågetecken skall rätas ut och drömmar slå in.

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, titeln som också är inledningsrader i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, är Anna Holmström Degermans vuxenromandebut och kommer det fler böcker av henne kommer jag absolut att läsa dem. Inte alltid jag faller för feelgood, men den här boken gillade jag skarpt!

(Rec.ex från North Chapter)

19 mars 2017

2 x svenskt krim

 (ljudbok)

Jag har fastnat för Jonas Moström och gillar hans sätt att skriva. Att böckerna dessutom gör sig alldeles utmärkt i ljudboksformatet är en extra bonus. Dödens pendel är en bok som kom för nästan tio år sedan, men jag tycker inte det gör så mycket. Visst har deckargenren säkert utvecklats en del de senaste åren, men det är faktiskt den här typen av deckare som Moström skriver som tilltalar mig mest. Dödens pendel är första delen i serien med Johan Axberg som kriminalkommissarie. Det hela kretsar kring ett antal dödsfall som ingen inledningsvis förstår är mord då det ser ut som om det dött av helt vanligt hjärtstopp. Polisen i Sundsvall har fullt upp med att lägga semesterschema och fortsätta med sin stor narkotikautredning, så inte bryr de sig om en stollig anhörig som hela tiden ringer och säger att hans gamla mor inte dog en naturlig död. Men, när en nittonåring dör är det dags att även polisen vaknar till liv och inser att de kan ha fått en seriemördare på halsen. 

 (inbunden)

Lars Petterssons styrka som författare ligger i att han lyckas fånga miljön, stämningen och folket i Sapmi och då särskilt området runt Kautokeino där hans böcker om huvudpersonen Anna Magnusson, f d åklagare numera renskötare, utspelar sig. De bitarna är även i Mörkertid riktigt bra och det är något väldigt tilltalande i det. Dock har jag av någon anledning svårt att komma in i boken den här gången. Den spretar åt alla möjliga håll och jag har svårt att få något riktigt grepp om det. Kvarlevorna av en styckad man hittas av släktens ständigt återkommande problem, Nils Mattis. Han har ägnat sig åt tjuvskytte och vill inte anmäla vad han hittat till polisen. Polisen är Melker Grundström som tillfälligt placerats i Kiruna och på hans bord hamnar såväl styckmordet som det återkommande problemet med renstölder. Jag var inte så förtjust i just denna bok av Pettersson, men kommer det fler kommer jag garanterat att läsa dem för de har något eget och visst hans böcker. 

(Rec.ex från Ordfront förlag)

18 mars 2017

bokbloggsjerka 17 - 20 mars

Bildresultat för stereotyp

En av alldeles för många huvudvärksdagar på sistone, men jerkan piggar ju alltid upp!

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Rent generellt är nog alltför tydliga stereotyper mest irriterande. Om karaktärerna i en bok är övertydligt stereotypa och inte utvecklas brukar det nog sluta med att jag inte läser ut boken. Jag tycker om när karaktärer utvecklas, men även i utveckling av karaktärer finns ju stereotyper, till exempel den kriminella som hittar kärleken och blir renlevnadsman, det mobbade barnet som blir framgångsrik som vuxen och tar revansch på sina mobbare, överklasspersonen som uttrycker sig nedsättande och oförstående mot dem som har mindre. Det kan finnas en trygghet i sådana stereotypa skildringar - man vet från första sidan hur det skall sluta och hur karaktärerna kommer att agera - men jag skulle ändå säga att de bör undvikas eller åtminstone göras med finess och några oväntade vändningar på vägen.

12 mars 2017

sanningens pris

Sanningens pris

Sanningens pris är första delen i Varbergsdeckarna av Hans Vennersten och Jan Sigurd. Boken börjar med att en hundägare hittar en mördad man på ett av de kvinnliga nakenbaden i Varberg. Polisen som får fallet på sitt bord heter Leo Colbjörnsen och tillsammans med sitt team börjar han nysta i fallet som har kopplingar till både utlandet och bakåt i tiden, till Falklandskriget.

Det här är en helt ordinär svensk kriminalroman. Poliserna har sin beskärda del av privatlivstrassel och trötthet, brottet är hyfsat intressant, historien vävs samman på ett närmast standardartat sätt. Man kan ha invändningar mot allt detta, för det bjuder ju inte på några större överraskningar, men ibland är det rätt skönt med sådan lyssning också. Jag gillade Colbjörnsen och kommer nog därför att lyssna på del två i serien också. Stör mig lite på att Colbjörnsens poliskollegor heter Adam och Eva vilket känns närmast fånigt, men jag kan ändå stå ut med det. Upplösningen har jag dock svårare för. Den är lång och något av en besvikelse. Men, fram tills dess var det en ok deckare.

11 mars 2017

bokbloggsjerkan 10 - 13 mars

Bildresultat för translate

Så här lyder veckans bokbloggsjerka:

Veckans fråga kommer från ett inlägg jag läste på Quora häromdagen med titeln ”What was the last book you read, which wasn’t originally written in your native language?”.

Skriv gärna dina tankar om böcker på svenska i förhållande till andra språk. Vad ligger dig varmast om hjärtat, vad föredrar du och varför etc.

På första frågan blir svaret: Det vi förlorade i elden av Mariana Enriques som på originalspråket spanska bär titeln Las cosas que perdimos en el fuego.

Jag läser bara på svenska och känner helt ärligt inget behov av att läsa på något annat språk. Jag är inte särskilt bra på engelska, men jag har tragglat mig igenom diverse kurslitteratur på det språket och det räcker mer än väl. När jag lustläser skönlitteratur vill jag läsa med flyt och med full förståelse för vad jag läser. Behöver den vilan och avkopplingen. Om jag någon gång skall ge mig i kast med att läsa på ett annat språk än svenska får det bli på tyska i samband med en seriös satsning på att lära mig det språket, inte annars (i dagsläget skull jag inte ens klara en bilderbok för barn på tyska) 

Jag förstår argumentet att saker försvinner i översättningar, men det är inget jag bekymrar mig om. Den typ av böcker jag läser är det väl inte hela världen om något skämt går förlorat eller om miljöskildringarna haltar lite. Att läsa på originalspråk betyder för de flesta att de läser på engelska, men så snart det är något annat språk är även de hänvisade till översättningar. Så, tack och lov för översättarna och deras jobb säger jag! :)

7 mars 2017

årets ljudboksvinnare

Bildresultat för årets ljudbok

Igår vara det gala (som jag inte bevistade) och vinnarna av Stora ljudbokspriset 2017 korades. Av vinnarna har jag bara lyssnat på en, men det var en välförtjänt vinst tycker jag.

Skönlitteratur

Har inte lyssnat på denna. Det är något jag inte riktigt kan sätta fingret på men som göra mig helt ointresserad av att lyssna på någon av bokserien i Storytel Original. Kanske har jag därför missat något riktigt bra, Maskeradstaden vann ju trots allt.

Spänning

Midnattsflickor har jag lyssnat på och jag kan förstå att den vann för Marie Richardsson är en riktigt bra uppläsare. Jag hoppas det kommer många, många fler böcker med henne som uppläsare.

Ungdom

Började lyssna på Pojkarna men tyckte in om uppläsaren, som tyvärr också råkar vara  författaren, så jag gav upp. Kanske kommer jag att läsa den istället.

Barn

Den som följer mig vet att jag aldrig läser barnböcker så givetvis har jag inte lyssnat på Warriors - ut i det vilda, även om omslaget faktiskt är lite lockande.

Har ni lyssnat på någon/några av vinnarna? Vad tyckte ni?

5 mars 2017

det vi förlorade i elden

 (inbunden)

Det här var en novellsamling i min smak! Mariana Enriquez språk flyter så lätt över sidorna och novellerna har skiftande innehåll och variation på huvudpersoner - gillar ni novellsamlingar rekommenderar jag denna varmt.

Totalt är det tolv noveller och skall man säga något om en röd tråd så är det väl att de ger en inblick i livet i Argentina; ett land som är rätt okänt för mig.  Några noveller sticker ut som extra starka t ex "Den smutsige pojken" där en medelklasskvinna som valt att bo i en av stadens fattigare och kriminellt belastade stadsdelar försöker hjälpa en pojke som far illa. Några dagar senare får hon höra talas om att en pojke hittats mördad och hon är säker på att det är pojken hon försökt hjälpa. Men, nu är ju detta en novell så här finns förstås en knorr jag överlåter till er att upptäcka. :)

I Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez möter vi också några barn som tar sig in i ett ödehus, en kvinna som tröttnat på sin make i samma stund som de gift sig, ett par som flyttar in ett hus men det är något märkligt med grannens bakgård och detta är bara ett smakprov av allt som novellerna i den samling handlar om. Visst tycker jag bättre om vissa noveller än andra, men till skillnad från många andra novellsamlingar jag läst så tycker jag inte att någon av novell är direkt dålig eller tråkig. Jag hoppar inte över en enda av Enriquez noveller och det är nog det bästa betyg en novellsamling kan få av mig.

(Rec.ex från Norstedts)

4 mars 2017

bokbloggsjerkan 3 - 6 mars



Den här veckan är det okänd mark för mig i bokbloggsjerkan:

Jag har läst att Peter May har en app om Isle of Lewis som visst ska vara något utöver det vanliga. Tyvärr kan jag inte själv ta reda på om det stämmer eftersom jag inte har en iPhone (ska visst komma för Androider också så småningom).

Vad tycker du om det här relativt nya sättet för författare att ytterligare befästa sig själv och sina böcker hos läsare/konsumenter?

Får väl börja med att säga att jag aldrig läst något av Peter May och än mindre kollat in appen även om jag nu har en iPhone. Principiellt har jag väl inget emot företeelser som dessa, men jag kan tycka att författarna hamna alldeles för mycket i fokus. Det är författare i media som prata om sig själva, författarsamtal på diverse scener där de pratar om sig själv eller sitt skrivande, det är festivaler med fokus på författarna. Och nu även appar och diverse annat där det är författaren i centrum, eller där man i alla fall drar nytt av ett känt författarnamn.

För mig är det boken som är i centrum. Texten, verket, berättelsen. Författaren är helt sekundär för mig. Men, jag inser att jag nog är något av en stofil i sammanhanget. Eller kanske inte? Det verkar som att det finns fler där ute som längtar efter att sätta verket i fokus, t ex Håkan Lindgren på SvD.

2 mars 2017

påtvingat liv

Påtvingat liv

Taina Adolfssons bok Påtvingat liv är boken om hennes eget liv. När hon är sex år, efter att hennes mor dött, tvingas hon lämna Finland och förlorar därmed kontakten med de flesta av sina släktingar. Hon blir adopterad av ett svenskt par där mannen under hela hennes uppväxt utsätter henne för sexuella övergrepp, något som kvinnan är medveten om men väljer att blunda för. Kvinnan är hård och elak mot Taina och kallar henne ofta för dum och tjock. Taina saknar ständigt hemlandet och den svenska mannen och kvinnan blir aldrig mamma och pappa för henne även om hon tvingas kalla dem för det.

Uppväxten sätter sina spår i Taina, men även hennes bröder, som skymtar i bakgrunden, går det rätt illa för. Det är en familj full av sår helt enkelt och alkoholen skall komma att spela en alltför stor roll, om än på olika vis, i syskonens liv. För Tainas del kommer livet att kantas av trassliga relationer och svårigheter i relationer samt en oförmåga att säga nej och stå upp för sig själv. Först på äldre da'r lär hon sig att göra det, men det är en kamp.

När man läser Adolfssons bok är det tydligt hur barndomens övergrepp förstört hennes självkänsla och förmåga att knyta an till andra människor. Men för Adolfsson är det inte bara övergreppen som är problematiska. I slutet av boken framför hon skarp kritik mot utlandsadoptioner och menar, med hänvisning till statistik om ohälsotal o dyl bland de adopterade, att adoptioner från andra länder borde upphöra. Hon skriver att barnet berövas sin kultur, sin tillhörighet. I Adolfssons värld är utlandsadoptioner ett egoistiskt beteende som bättre bemedlade människor, företrädesvis i den rika världen, ägnar sig åt. Jag kan inte säga om hon har rätt eller fel då jag är alldeles för dåligt insatt i hela adoptionsfrågan och den problematik som finns kring den, men det är den ståndpunkt hon för fram i tydliga ordalag och på något sätt är det också det som stannar kvar i mig. Det är något som skaver med resonemanget, men jag är som sagt för dåligt insatt för att egentligen ha någon åsikt.

28 feb. 2017

att bokrea eller inte bokrea det är frågan


Bildresultat för bokrea 2017  Bildresultat för bokrea 2017   

Jag borde förstås som bokbloggare skriva ett inlägg om bokrean, eller för min del om bokrean som kom av sig. Jag minns nostalgiskt den tid då jag verkligen såg fram emot bokrean. När jag ringade in böcker i katalogerna och glatt sprang in i bokhandel direkt när den öppnade första dagen på rean. Nu har jag inga planer alls på att ens besöka rean. Hur blev det så?

Det finns flera förklaringar tror jag. En är att jag helt slutat köpa facklitteratur. Andelen inköp av facklitteratur och intresset för dessa böcker kan sägas ha sjunkit stadigt sedan jag slutade studera och sedan jag slutade jobba som lärare är inköpen obefintliga. Jag vill bara läsa skönlitterärt nu. Kokböcker köpte jag ibland också av någon outgrundlig anledning, men där har jag lärt mig att det inte spelar någon roll hur fin kokboken är - jag är ändå så långt ifrån intresserad av matlagning man kan komma. 

Nu undrar kanske vän av ordning varför jag inte hamstrar skönlitterära böcker på rean. Där kryllar ju av deckare, romaner, feelgood och alla andra möjliga och omöjliga genrer. Enkelt uttryckt kan man säga att bokreans böcker består av två kategorier för min del: sådant jag redan läst och det jag inte läst är sådant jag inte varit intresserad av att läsa. Men, en annan sak är att jag älskar pocket och skulle vi prata pocketrea av stora mått skulle jag ha mycket svårt att hålla mig därifrån. För tillfället blir det ändå mest inbundet, tack vare rec.ex, och ljudböcker via appen, men pocket är fortfarande det format jag föredrar. En sista anledning till att jag just i år inte engagerar mig alls i bokrean är att jag i ärlighetens namn har fullt tillräckligt med olästa böcker hemma och att jag känner ett rätt stort behov av att beta av den högen först. 

Hur är ert förhållande till bokrean? Har ni gjort några fynd i år

27 feb. 2017

en kvinna i blått

 (inbunden)  En kvinna i blått

Jag var lite trött på Ruth Galloway efter förra boken, men kunde förstås inte motstå att lyssna på En kvinna i blått trots allt. Det är ju ändå Ruth och jag har ju tyckt så mycket om henne och vet ni? Nu är jag vän med Ruth igen. Så himla skönt på något sätt även om det nu bara är en fiktiv person de handlar om. Visserligen har hon fortfarande inte släppt Nelson, men hon är mer avståndstagande och medveten om läget och att hon måste leva sitt liv. Det gillar jag. Annars rullar vardagen på för Ruth och det är på något sätt det som är styrkan i Elly Griffiths serie - det vardagsnära, icke-dramatiska, men ändå lagom spänningskryddade.

Den här gången tycker jag också att mordhistorien är mer intressant än vad den brukar vara, men det kan bero på att jag är mycket svag för engelska deckare med en handling som rör sig bland präster och i kyrklig miljö. Ge mig ett avsnitt av Morden i Midsomer, Kommissarie Morse eller någon annan klassisk tv-deckare med koppling till den engelska kyrkomiljön och jag är lycklig! För den som undrar - jo, jag gillar även mysdeckaren Father Brown! :)

För den som vill veta något mer om handlingen kan jag säga att det hela utspelar sig i Walsingham där Cathbad, som är husvakt åt en vän, en natt ser en kvinna på kyrkogården. Hon hittas morgonen efter mördad och Nelson leder inleder utredningen. Till Walsingham, en religiös högborg i Norfolk, kommer även Ruth som där skall träffa en gammal studiekamrat som lämnat arkeologins värld och istället blivit präst. De kvinnliga prästerna i England är ifrågasatta och Ruths vän får hotbrev skickade till sig. Ruth läser breven och hittar kopplingar till lokal arkeologihistoria. Hur hänger allt detta ihop? Ja, det är som alltid frågan i deckaren!

26 feb. 2017

bokbloggsjerkan 24 - 27 feb

Bildresultat för shopping books

Veckans uppgift i jerkan lyder så här:

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Med risk för att bli utesluten ur #boblmaf - jag känner faktiskt inte igen mig. Jag går rätt ofta in i bokhandlar utan att köpa något. Jag låter mig bara inspireras och kollar in utbudet, men köper inget. Visserligen gillar jag att äga de pappersböcker jag läser, men jag är ingen bokköpare av rang (stuntar t ex helt i den nu pågående bokrean) . Ofta har jag fullt tillräckligt med olästa böcker hemma och jag blir allt bättre på att bara köpa sådant jag verkligen vill ha och behöver och det gäller även böcker. Så, jag har inget bra svar på veckans jerka, men det skall bli kul att läsa vad ni som känner igen er svarar. :)

19 feb. 2017

fattigfällan

 (inbunden)

Det här är en bok som berör och som levererar en känga till många av oss som läser den - fattiga finns i Sverige utan att de är tiggare, narkomaner eller psykiskt sjuka. Fattigdomen finns mitt ibland oss vare sig vi vill se det eller inte och det är inte alltid det syns vem som är fattig.

I Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan möter vi Beata med det adligt klingande efternamnet. Hon är någonstans i medelåldern och har fyra utflugna barn. Hon är egenföretagare och tjänar inte storkovan men får det att gå runt och plockar ut en lön som hon klarar sig på. Så blir hon sjuk. Vi får inte veta vilken fysisk sjukdom det rör sig om för det spelar ingen större roll, men hon blir kvar på sjukhuset en period och hamnar efter med skatt och en del andra utgifter. Det blir snabbt tydligt att det sociala trygghetssystem vi har i Sverige är dåligt anpassat till folk med eget företag. Om det som framkommer i boken är sant, vilket det tycks vara, är det skrämmande och något som borde ses över i grunden. För Beata blir detta starten på en nedåtgående spiral där hon får slåss mot socialen och deras fanatiska kontrollbehov. Hon försöker få sin vänner att förstå att hon är utfattig. Att inga pengar verkligen betyder inga pengar och hon finner det obegripligt att alla vill bjuda henne på dyra middagar och luncher istället för att ge henne pengarna i handen.

Jag tycker berättelsen gripande på det sätt att man vill göra något. Jag ifrågasätter systemet, mig själv, vårt samhälle när jag lyssnar. Som läsare får jag ta del av en människas störtdykning och förstår hur svårt, närmast omöjligt det är att komma ur fattigfällan när man väl hamnat där. Det skrämmer mig en smula, för på något sätt känns det som att ingen går säker. En tids sjukdom kan förvandla livet till ett helvete långt bortom sjukdomens egentliga livspåverkan. En tankeväckande och mycket läsvärd bok.

16 feb. 2017

adua

 (häftad)

Adua, boken med det fina omslaget, är skriven av Igiaba Scego och tar oss med till Somalia och Italien. Boken sägs ha tre huvudpersoner, Zoppe, Adua och Titanic, men enligt mig är det egentligen bara de två förstnämnda som kan räknas som huvudkaraktärer. Zoppe, som är far till Adua, får vi mestadels följa under 30-talet då han är översättare i Mussoliniregimen. Adua växer upp i Somalia, men lämnar som ung landet under dikaturen på 70-talet. Hon drömmer om ett liv som filmstjärna, bli en Marilyn Monroe, men när hon väl får en filmroll handlar det inte om den sorts roll hon drömde om. Titanic, som vi egentligen bara möter genom den åldrade Adua och därför har jag svårt att se honom som något annat än en biperson, är en alla de unga män som kommit över Medelhavet till Lampedusa. Adua gifter sig med honom för att få sällskap och intimitet och han med henne för att få en trygghet och en väg in i Europa. Ingen av dem tror att detta är ett förhållande för resten av deras liv, men det är en lösning från stunden, en behovstillfredsställelse om man så vill.

Jag är lite kluven till den här boken, trots att den handlar om aktuella ämnen som migration, rasism och en svårighet att höra till. På något sätt kommer jag som läsare aldrig nära karaktärerna eller deras liv och det är synd. Ändå lyckas berättelsen till viss del beröra mig och det är tack vare Adua. Dels för den del av berättelsen som handlar om hennes första tid i Italien, men också för nutidshistorien med relationen till Titanic som på något sätt är rätt sorglig. Zoppe är en karaktärer jag inte kan känna någon anknytning till. Jag förstår det komplicerade med kolonialismen och det som händer honom som en följd därav, men samtidigt är han en osympatisk far och det gör att jag ibland önskar att han fått mindre plats i boken och att Adua fått mer plats.

Scego skriver sparsmakat på det sätt att detaljer uteblir, men tyvärr för det med sig att även kontexten uteblir. Jag som inte känner till Somalia och landets historia särskilt väl lämnas med en berättelse som till viss del befinner sig i ett tomrum. Jag kan inte haka upp händelser, personer eller tankar på något. Jag hade därför önskat en lite fylligare historia, men gärna med samma lätta och luftiga språk. Som sagt, jag är lite kluven till den här boken.

(Rec.ex från Contempo)

12 feb. 2017

det är inte mig ni söker

 (pocket)

Det här är det sämsta jag någonsin läst. Enda anledningen till att jag gav den så många chanser och till slut lyckades läsa strax över en tredjedel är att jag fick den i julklapp och kände därför att jag inte vill ge upp alltför snabbt.

Jag är totalt ointresserad av Bob Dylan, men det i sig gör inte att jag avfärdar boken eller innehållet. Jag har till exempel sett filmatiseringar om andra pop- och rockmusiker som jag inte vurmat för och ändå gillat filmerna och jag har läst biografier om konstnärer och arkitekter jag inte haft någon relation till innan och funnit läsningen intressant. Men, David Daltons bok Det är inte mig ni söker: jakten på Bob Dylan är mer än vad jag klarar. 

Boken utgörs av sida upp och sida ner med namedropping. Det är musiker efter musiker i alla möjliga genrer med koppling till Dylan som nämns och möjligen är det superintressant om man kan allt om amerikansk folkmusik etc, men för den oinvigde blir det olidligt. Som att Bob Dylan inte gjort något endaste dugg i sitt liv utan att det går att relatera till minst fyra musiker. Dylan omnämnas också i diverse religiösa termer som det ständigt återkommande "folkmusikens Messias" men han omnämns även som profet. Han "predikar" och "tar gudomlig diktamen". Hans stölder av musikslingor framstår som helt unika (för ingen författare/musiker/poet före honom har ju någonsin snott eller starkt inspirerats av någon annan ...) och hyllas ohämmat. Lägg därtill något jag har extremt svårt för - drogglorifiering av det slag att amfetamin fick hans sinne att öppnas så han kunde vara kreativ. Dessutom är språket svamligt och därmed onödigt ordrikt. Något som i sig retar gallfeber på mig.

Jag har verkligen ingenting positivt att säga om den här boken, men en sak har jag lärt mig. Om du dyrkar din idol som om hen vore en gud och hens verk framstår som religiösa upplevelser för dig bör du inte skriva en bok om hen. Det blir helt enkelt inte bra.