5 feb. 2017

den som stannar, den som går

 (inbunden)

Vid det här laget behöver Elena Ferrante och hennes Neapelkvartett knappast någon närmare presentation. Första boken, Min fantastiska väninna fick mig helt på fall, andra boken, Hennes nya namn, var stundtals helt fantastisk, men här fanns också avsnitt jag var mindre förtjust i. Med lite lägre förväntningar tog jag mig därför an tredje boken, Den som stannar, den som går och nu är jag ännu mer splittrad.

Ferrante överraskar inte längre och det är förstås en faktor som påverkar. Berättarstilen är känd och huvudpersonerna lika så. Det gör att det blir en viss trygghet i läsningen, men också någon slags tristess. Visst händer det saker med personerna, men deras grundkaraktärer ligger fast. Elena är den duktiga flickan som har svårt att göra något som inte förväntas av henne, men hon får svårare att veta vad det är i en tid då sexuell frigjordhet, feminism och andra politiska strömningar ändrar spelreglerna. Det är viktigt för henne att bli betraktad som intellektuell och när hon inte blir det mår hon dåligt av det, men hon förmår inte stå upp för sig själv mer än vid enstaka tillfällen. Hon gifter sig med den unge professorn Pietro, får barn och ger upp sin författarkarriär. Hon stannar i förhållandet trots att det inte alls blir vad hon tänkte sig (eller kanske blev det det?) även om skilsmässa dyker upp som en möjlighet i hennes huvud emellanåt. Nino dyker också upp igen och Elena tycks aldrig kunna bli fri från sin kärlek till honom. Lila har å andra sidan lämnat sin man och lever med sin son och med mannen Enzo. Hon sliter inledningsvis i fabriken och hennes hälsa är försämrad. Elena och Lila kommer under den perioden varandra närmare igen, men glider åter isär och Lila tar sig bort från fabriken och börjar i databranschen, jobbar med programmering och klättrar på karriärstegen, något som inte är oproblematiskt.

Det är 70-tal och boken är därför tyngd av många politiska inslag. Jag tycker det blir rätt tråkigt om jag skall vara ärlig. Jag tycker fortfarande om att följa Elena och Lila som personer, men jag är inte längre lika förtjust i vare sig dem eller böckernas innehåll. Ferrante skriver på något sätt ovanligt händelserikt vilket gör att jag som läsare får veta så mycket om Elenas och Lilas liv att jag ibland blir utmattad. Klasskillnaderna som jag inledningsvis i serien tyckte gav den en välkommen krydda börjar nu kännas övertydliga och jag vill på något sätt ha något nytt av Ferrante.

Jag kommer att läsa fjärde boken i serien, men jag kommer att tycka det är rätt skönt att det är sista boken om Elena och Lila. Jag är redo att ta farväl av dem nu.

6 kommentarer:

  1. Jag har bara läst den första delen, men ska ta mig an den andra när den kommer ut på pocket. Kanske är det böcker som man ska läsa med lite mellanrum??

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, jag tycker nog att de har givits ut med lagom mellanrum och att det finns en poäng att läsa dem medan man fortfarande minns handlingen i boken innan eftersom det inte ges några sammanfattningar.

      Radera
  2. Tänkte ta mig i kragen och läsa del 3-4 på sportlovet. Är inte heller jätteförtjust i böckerna men vill ändå läsa klart serien, inte minst pga att alla pratar så mycket om den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill att alla böckerna skall vara lika bra som ettan var, men så är det tyvärr inte ...

      Radera
  3. Svar
    1. Håller som du förstår inte med. :)

      Radera