29 sep. 2015

bloggbohemen goes insta



Plötsligt, på väg hem från endags-konferens i Stockholm händer det: bloggbohemen går med i Instagram! Textmänniskan de luxe ska ge det sociala bildmediet en chans. Följ mig gärna! :)

27 sep. 2015

bokmässan 2015

För mig inleddes Bokmässan på fredag kväll med middag på Incontro tillsammans med en hel rad supertrevliga bokbloggare. Jag slås alltid av hur trivsamt det är i bokbloggsvärlden och hur välkommen man alltid känner sig. God mat och trevligt sällskap -vad mer kan man önska?

Jag hade (som vanligt) bara möjlighet att vara på Bokmässan på lördagen och folkmassan är ju nästan ogenomtränglig, men det är ändå ett nöje att vara på plats. Jag strosade runt (nåja, armbågade mig fram) på egen hand bland montrar och bokälskare och hade på det stora hela en riktigt bra dag på mässgolvet.
















Förra året stod jag i kö långt över en timme för att komma in på mässan. I år var jag på plats strax efter kl 09 och hade dessutom förköpt biljett. Sånt kallas rutin!

  

 



I år stannade jag till och lyssnade på hela eller delar av ovanligt många monterprogram. På bilderna överst ser ni Hans Gunnarsson prata om sin bok All inclusive på Psykologiscenen och Thomas Engström och Joakim Zander prata om sina författarskap på Crime Scene. Söderströms & Schildts Arenan stannade jag till vid flera gånger och hörde bl a delar av samtalet om feminism i Ryssland med Ebba Witt Brattström och Anna-Lena Laurén, men bästa programmet för dagen (som jag tyvärr inte fick några vettiga bilder från) var samtalet mellan Mikaela Strömberg och Merete Mazzarella - ett samtal om allt från böckernas personer till det svåra i att förlika sig med att den ena i ett äktenskap skall dö före den andra. Jag köpte Strömbergs biografi Sophie och fick den signerad. Sist men inte minst ser ni underbara paret Edward Blom och Gunilla Kinn Blom som i Norstedts monter pratade om sin nya bok Kokkonst för livsnjutare.

 

En underbar syn mitt i trängseln var "sagostunden" där Anders Jacobsson, med stor inlevelse, läste högt ur någon av sina Sune-böckerna  och barnen var helt fängslade. Jag ville också slänga mig ner bland kuddarna och lyssna en stund, men gick vidare och hamnade till slut på övervåningen där Svenska Kyrkan hade en rolig vägg full med post-it-lappar. På min post-it-lapp skrev jag Josef K, för visst vore det intressant att över en middag prata om livets absurditeter med just honom?


Efter en paus i bokbloggarnas rum där jag äntligen fick träffa Sincerely Johanna i verkliga livet och säga hej lite snabbt till Och dagarna går-Anna gjorde jag ett sista ryck på mässgolvet innan jag nöjd och glad och trött som attan lämnade mässan med tygpåsen full av böcker och lite choklad i urtjusig förpackning.

Pocket är bästa formatet ...

... men inbundet går förstås också bra!

Novellix monter var rena rama godisbutiken ...

... men jag var ändå tvungen att köpa lite choklad! 

Nästa år är det Bokmässan 22 - 25 september vilket betyder före lön och då kommer jag att stå över. Kanske blir det Crimetime på Gotland istället?

24 sep. 2015

kan innehålla spår av avund

Bild från Dagens Nyheter. 

Torsdag. Den allra bästa dagen att strosa runt på Bokmässegolvet och i lugn och ro och utan trängsel kunna besöka alla montrar och fingrar på böcker man inte borde köpa men köper ändå. Dagen då det finns lediga stolar och man faktiskt kan få sitta ner och dricka kaffe. Man kan till och med få en sittplats på vissa monterprogram. Monter- och scenprogrammen syns dessutom, de är inte dolda bakom en hord av människor. Det finns luft att andas och en toalettkö som är rimlig. Torsdagen är Bokmässan i sitt mest paradisiska tillstånd. Lycklig ni som får vara en del av denna bokmässetorsdag! 

Jag ska dit på lördag. Det är allt jag tänker säga. 


22 sep. 2015

av skuggor märkt

Av skuggor märkt (mp3-bok)

Gotländsk landsbygd, islandshästar och hembakta rullrån - visst är det här feelgood! Fast kryddat med ett par mord!

Marianne Cedervall har tidigare skrivit en serie om Mirjam och Hervor som jag inte läst och aldrig känt mig sugen på att läsa heller, men hennes senast bok Av skuggor märkt lockade mig. Trots att jag aldrig varit någon hästtjej kan jag väl erkänna att det var omslaget som lockade mig. Det är ju något visst med hästar och om jag inte vore så rädd för höjder (ja, hästar är höga!) så kanske jag hade vågat mig på det där med ridning.

För Anki är det här med hästar något av en revansch. Efter att ha tagit hand om sin sjuke make i många år är hon nu änka och fri att leva sitt eget liv och att återuppta sitt gamla ungdomsintresse. Hon lämnar storstaden, köper hus på Gotland och därtill två islandshästar. Hennes vuxna barn tycker hon är fullkomlig galen, men Anki tänker njuta av sitt pensionärsliv. Mullvalds socken är dock ingen helylleidyll skall det visa sig. Kyrkan vandaliseras, en häst hittas förgiftad i Ankis stall och snart sker också det första mordet. Snacket går och som nyinflyttad fastlänning är Anki givetvis misstänkt av de andra i bygden. Tillsammans med den pensionerade polisen Tryggve börjar hon snoka i vad det är som händer i socknen och vem det är som ligger bakom allt hemskt som händer.

Visst är det småputtrigt, men jag är helt ärligt väldigt svag för den typen av deckare. Dessutom gillar jag Cedervalls sätt att beskriva både miljö och personer (Anki och Tryggve får gärna bli en del av min fiktiva kompiskrets!) så jag kommer definitivt att läsa fler böcker om Anki, för givetvis är en serie utlovad. Jag kan dock inte låta bli att fundera över hur många människor man kan mörda i en liten gotländsk socken innan det blir rena Midsomer över det hela. :)

20 sep. 2015

det finns ingenting att vara rädd för

Det finns ingenting att vara rädd för (inbunden)

Det är tidigt 90-tal och Jonatan har flyttat från Västerbotten till Uppsala för att hans familj gått med i Livets Ord. Nu går han på deras gymnasium och tar, som något av en mönsterelev och föredöme, aktivt del i församlingens möten och gudstjänster och han är väl medveten om vilka krav som ställs på honom, inte minst vad gäller kärlek och sexualitet. På en resa med Livets Ord till Israel förälskar sig Jonatan i Nina och i smyg inleder de en relation. Kärleksrelationer mellan tonåringar är inget församlingen tillåter och Nina är ett särskilt dåligt val på grund av hennes bakgrund som inte är ett helt fläckfritt kristet leverne. Jonatan skäms för sina sexuella begär och får allt fler epilepsiliknande anfall. Ingen diagnos kan dock ställas och han får börja gå till en psykolog, något som oroar hans föräldrar en smula. Tänk om psykologen försöker få Jonatan att ifrågasätta församlingens läror? Mitt i allt detta väntar Jonatan på att han skall bli helad, att hans tro skall vara tillräckligt stark för att han skall bli frisk genom Guds försorg och handpåläggning, men det tycks aldrig bli så.

Johan Heltnes Det finns ingenting att vara rädd för är en stark skildring av skam och undertryckt sexualitet i en hårt reglerad religiös miljö. Ständigt pågår en kamp inom Jonatan. Han vet vad som är rätt enligt församlingen och tron, men samtidigt skriker hans kropp och själ efter fysisk närhet och kärlek. Ständigt smyger han och Nina med sin kärlek, väl medvetna om att minsta lilla blick eller handtryckning kan rapporteras till ungdomspastorn eller någon annan och att detta skulle få konsekvenser. De reser i hemlighet till en sommarstuga och där ställs allt på sin spets och Jonatan blir alltmer pressad.

Jag har rörelser av detta slag som något av ett specialintresse och tycker boken var intressant ur det perspektivet, även om man skall vara medveten om att Livets Ord utvecklats en del sedan tidigt 90-tal och ser delvis annorlunda ut idag.  Samtidigt är det en bok som är finstämt skriven och därför garanterat kan tilltala många som inte är så bekanta med den här typen av religiösa rörelser. För den som är intresserad av eller nyfiken på religiösa rörelser som ofta får sektstämpel i media (ett begrepp som verkligen kan diskuteras) rekommenderas tv-serien Den enda sanna vägen som nu sänds på SVT med alltid lika skickliga Anna Lindman som programledare.

17 sep. 2015

den oplanerade mässbesökaren



Snart är det dags för årets Bokmässa och jag är helt oförberedd. Eller ja, inte helt kanske. Jag har köpt entrébiljett till lördagen (min enda dag på mässan) för att slippa stå i den oändliga kön. Det gjorde jag förra året och tänker inte göra om det igen. Middag med en hel massa trevlig bokbloggare blir det på fredag kväll (längtar!) och hotellrum är bokat för natten mellan fredag och lördag. Logistikmässigt är jag planerad alltså, programmässigt har jag noll koll.

När jag läser om hur välplanerade många andra bokbloggare är blir jag närmast förfärad, och kanske något skamsen, av min egen oförmåga att engagera mig tillräckligt för att ens ladda ner appen. Men, för mig är mässan ett tillfälle att bara få glida omkring i ett hav av böcker och trängas med boknördar av alla de slag. Jag älskar att snubbla över program av diverse olika slag - författarsamtal, diskussioner och allt möjligt annat - både i trånga små montrar och på de stora scenerna. Forkartorgets scen är något av en favorit i sammanhanget och där här jag lyssnat på allt från takotsubos syndrom (brustet hjärta) till reseskildringar av det lite mer udda slaget. Att stanna till en stund, sätta sig ner några minuter (alltid välbehövligt!), lyssna på hela eller delar av programmet, strosa vidare på mässgolvet, köpa böcker fast man inte skulle - det är Bokmässan för mig!

Får man ens hantera mässan på det här sättet om man är en bokbloggare? Ja, om man bara är där en dag och inte har ett seminariekort tycker jag det är precis så här man skall göra. Visst riskerar man att missa något, men samtidigt är ju chansen så mycket större att man hamnar på de där oväntade monter- och scenprogrammen som vidgar ens vyer om man inte alltför välplanerad springer mellan olika på förhand inplanerade programpunkter. Med seminariekort i handen är man förstås mer välplanerad, men med en enkel entrébiljett och några timmar i mässparadiset föredrar jag nog trots allt en mer oplanerad rutt.

13 sep. 2015

de öde fälten

De öde fälten (inbunden)

I helgen har jag lyssnat på De öde fälten av Elly Griffiths som är den sjunde delen i serien om arkeologen Ruth Galloway. Det här är en serie som jag verkligen har gillat och det har mest handlat om att jag tyckt så mycket om de återkommande personerna med Ruth och Nelson i spetsen. Själva kriminalhistorierna har väl i ärlighetens namn aldrig varit särskilt intressanta, ibland har jag nästan glömt bort att det finns en sådan i böckerna. Men ...

Plötsligt känner jag en viss mättnad. Ruth utvecklas liksom inte. Visst har hon blivit mamma under seriens gång och dottern har nu blivit fem  år gammal, men ändå händer inget. Hon och Nelson blir det aldrig något av, inte heller ger hon någon annan en riktig chans. Hon bor i sitt hus vid saltängarna, suckar över sin ensamhet på helgerna, nojjar över sin vikt när en fest närmar sig och inte heller gör hon någon yrkesmässig karriär på universitetet. Hon är väl på det sättet som folk är mest, men som litterär karaktär i en serie räcker det inte hur länge som helst. Det blir för tråkigt, särskilt när det inte döljs bakom en mycket spännande deckarhistoria. Jag skall inte påstå att jag är redo att göra slut med Ruth, men någon större längtan efter del åtta i serien känner jag inte.

För att också säga något om handlingen så kan jag säga att den i De öde fälten kretsar kring familjen Blackstock. På deras mark hittas ett flygplansvrak från andra världskriget och i planet sitter piloten vid spakarna. Ruth förstår dock snabbt att det är något som inte stämmer med hela arrangemanget. Man hittar också kvarlevorna efter en annan kropp på en grisfarm tillhörande en i familjen Blackstock. En mystisk man som smyger omkring, en något märklig familj, och mot slutet ett evinnerligt regnande och en Ruth som, på sedvanligt manér, hamnar i en farlig situation. Där har ni handlingen!

11 sep. 2015

just nu

Ja, men varför inte köra en liten just nu-uppdatering så här på fredag eftermiddag? Det är ju om inte annat ett bra sätt att skaffa sig en överblick över det något brokiga läsarlivet.

Just nu ...

bredvid säng: Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård

i pendlarryggsäcken: Det finns ingenting att vara rädd för av Jonas Heltne

i hörlurarna: De öde fälten av Elly Griffiths

i mobilen: Faktiskt inte en enda e-bok som ligger och väntar på att bli läst!

i borde-läsa-höga: Rec.ex som ni ser i högerkanten och så en del böcker jag trodde jag skulle hinna läsa i somras, t ex Så länge du är min syster av Peo Bengtsson.

Inga kelgrisar, inga styvbarn (pocket)  Det finns ingenting att vara rädd för (pocket)  De öde fälten (inbunden)   Så länge du är min syster (pocket)

 Vad läser och lyssnar ni på just nu?

8 sep. 2015

tre snabba om japan

Kulturkollo har Japan som tema denna vecka och tisdagsutmaningen är så enkel att jag inte kan låta bli att göra den: "Vad tänker ni på när ni hör Japan?" Tre ord är det som gäller. 

1. Den japanska teceremonien fascinerar mig och den är sällsamt vacker att se (även om jag bara sett den filmad). Den utförs traditionellt av geishor, men geisha blir i detta sammanhang ett bonusord. 

2. I zenbuddhistiska kloster (och även i en del parker) finns vackra stenträdgårdar. Lugna för ögat och därmed lämpade för meditation. Även att kratta trädgården görs som en form av meditation. 

3. På japansk tv har jag förstått att det sänds en massa helt galna game shows och för en svensk är de smått obegripliga. För ett antal år sedan gjorde någon/några svenska kanaler försök att få oss att gilla dessa game shows, men det floppade i Sverige. All kultur är inte universell! :)

den sjunde sonen

Den sjunde sonen (inbunden)

Jag tillhörde de som såg den isländska serien Häxans tid när den sändes på SVT för några somrar sedan och jag tyckte mycket om serien och stämningen i den. Boken bakom tv-serien var skriven av Árni Thórarinsson och han har nu kommit med en ny deckare - Den sjunde sonen. Självklart blev jag nyfiken!

Jag säger det på en gång. Det här var inte min typ av deckare. Den är skriven på ett hastigt, nästan hafsigt sätt vilket gör att jag har svårt att komma in i den. När jag väl gjort det tappar jag stundtals bort berättelsen och upptäcker hur jag läser utan att ha något riktigt sammanhang. Men, ändå finns det något som tilltalar mig och gör att jag fortsätter. Som vanligt är det det isländska i berättelsen jag fastnar för. Det lilla samhället, miljöer, de speciella livsvillkoren som det isländska landskapet ger är på något sätt alltid lika intressant att läsa om.

I Árni Thórarinssons deckare är det inte en polis som är huvudpersonen utan en journalist vid namn Einar, reporter på Eftermiddagsbladet. Han skickas av sin chef till en av Islands alla avlägsna orter för att skriva om den lokala ekonomin. Det är knappast något drömjobb och Einar är inte förtjust. Nu blir det förstås inte ett så tråkigt uppdrag som han trott för plötsligt börjar det hända saker i "byn". Ett hus brinner ner, en lettisk husbil brinner upp och en alltingsman hittas död. Det här borde ju bli riktigt spännande och grejen är att jag tror att det är det. I tv-serieformat. I bokformat tror jag dock inte att jag kommer att läsa mer Thórarinsson, för det finns andra isländska deckarförfattare som skriver klart bättre än vad Thórarinsson gör, t ex Arnaldur Indriðason och Yrsa Sigurðardóttir .

(Rec.ex från Bazar)

7 sep. 2015

dan hand som först höll min

Den hand som först höll min (häftad)

"När den stilige och sofistikerade Innes Kent dyker upp vid Lexie Sinclairs föräldrahem i Devon inser Lexie att hon inte kan fortsätta vänta på att livet ska ta fart. Hon ger sig av till London för att skapa sig en ny tillvaro i hjärtat av konstvärlden i femtiotalets Soho. Elina och Ted lever i nutida London, och försöker återfå fotfästet efter den komplicerade födseln av sitt första barn. Elina kämpar med att förlika moderskapets krav med sin identitet som konstnär, och Ted oroas allt mer av barndomsminnen som inte rimmar med vad hans föräldrar berättat. Ett enastående porträtt av två kvinnor i olika tidsperioder tecknas allt tydligare. Trots att femtio år skiljer dem åt, binds de samman på ett sätt som ingen av dem hade kunnat ana." (Från Bokus.)

Jag vet att jag uttryck mitt ogillande över berättelser som utspelar sig i både då- och nutid eftersom jag tycker att det är ett tröttsamt vanligt berättargrepp och att det ofta är helt onödigt, men det finns ju undantag från regeln. I Maggie O'Farrells Den hand som först höll min är det faktiskt två riktigt bra historier som dessutom hänger ihop väldigt väl. Det blir en helhet och inte enbart två parallella berättelser som kunde ha fått varsin bok. En av anledningarna till att det fungerar så bra är för att man som läsare på en väldigt tidigt stadium förstår precis hur allt hänger samma. Nu kan ju det låta trist, men det här är ingen deckare, så det som i en deckare skulle ha varit förödande är faktiskt i den här romanen en av bokens styrkor. Vi som läsare får ta del av helheten och kan bara önska att en viss person i boken kommer att få ta del av den också,

Om berättelsen som helhet fungerar väldigt väl, måste jag säga att personporträttet av Elina är det som berör mig allra mest. Elina försöker på något sätt få ihop sin tillvaro efter den fruktansvärda förlossningen och här skildras en mor som inte omedelbart känner kärlek till sitt barn och som inte alls dras med i någon lyckocirkus. Hon kämpar, är totalt slut, tar sig igenom. Hon är en sådan romanfigur som behövs som motvikt till alla lyckoskildringar. Den andra kvinnliga karaktären av yttersta vikt i boken är Lexie och hon är intressant på sitt sätt, men på något sätt en mer vanlig romankaraktär av snittet "lever-inte-helt-enligt-samhällsnormen".

Jag har nu läst både Sommaren utan regn och Den hand som först höll min av Maggie O'Farrell och jag hoppas verkligen att ETTA komma att ge ut fler böcker av henne, för det här är en författare som verkligen väckt mitt intresse!

(Rec.ex från ETTA)

6 sep. 2015

jag är en tjuv

Jag är en tjuv (ljudbok)

Jonas Karlsson är tillbaka och inte med en novellsamling utan med en kortroman (?). Något längre än God Jul, men med vissa likheter. Det är åter en gång en arbetsplats i en mindre stad vi befinner oss på och jag måste säga att han är mästerlig på dessa skildringar. Karlssons berättelser har en omisskännlig komik och värme, men samtidigt en närmast unik träffsäkerhet när det gäller att beskriva en arbetsplats interna små konflikter, hierarkier, tristess och absurditeter. Det är alltid ett nöje att läsa Jonas Karlsson och Jag är en tjuv är inget undantag. Läsa, förresten. Karlsson är en sådan där författare som läser in sina böcker med sådan känslan och värme att jag rekommenderar alla att lyssna istället för att läsa.

Roland är säkerhetsansvarig på en stormarknad och för att komma tillrätta med det alltför stora svinnet orsakat av snatteri kommer han på en ny bestraffningsmetod. De tidigare metoderna har inte fungerat så nu skall "Jag är en tjuv"-skylten testas. Roland, som visserligen kom på idén, är mycket motvillig till att genomföra bestraffningen när det väl kommer till kritan. Och så går det också som det går. När väl skylten har använts en gång tappar stormarknaden snart kontrollen över händelseförloppet och allt utvecklas i en riktning Roland inte alls hade kunnat föreställa sig. 

Blir det någon mer regnig dag i höst (och det blir det ju garanterat) så är mitt tips att brygga en kanna  kaffe, ta fram filten, stoppa i hörlurarna och lyssna på Jag är en tjuv. Den är fem timmar lång och det är väl detsamma som en  perfekt eftermiddag i läsfåtöljen? 

4 sep. 2015

kultur-oktober

Plötsligt händer det! Jag tar tag i mitt liv och ger det lite mer kultur! Erkänner mycket villigt att en viss kulturknarkare i bloggvärlden, allas vår älskade Sincerely Johanna/Kulturkollo-Johanna, är en stor inspirationskälla till att anamma min inre kulturtant och ta del av en del av det utbud som finns i min närhet (och som inte kräver hotellövernattningar).

Så, oktober blir kultur-oktober för mig och det känns så roligt!



Hedda Gabler på Göteborgs Stadsteater är oktobers första kulturafton. Har aldrig varit i Göteborg på teater, så det blir en upplevelse i sig.



Lite senare i oktober är det dags för den andra teaterkvällen och då blir det Effekten på hemmaplan.



Och sist, men inte minst, är det dags för min allra första balettföreställning och vad passar bättre än klassikernas klassiker: Svansjön!

Det blir en rejäl dos kultur och klassiker blandat med mer modernt. Undrar om jag kommer att drabbas av kulturell baksmälla i november? :)

3 sep. 2015

hausfrau - det här är bra läsning!

Hausfrau (inbunden)

Så kom den då äntligen - den där riktigt uppslukande läsupplevelsen! Att det skulle komma i form av klaustrofobisk ångeststämning i Schweiz var kanske inte vad jag trodde, men Jill Alexander Essbaums Hausfrau är verkligen det bästa jag läst på länge! Jag har varit helt uppslukad av berättelsen de senaste dagarna och det är som bekant alltid en underbar känsla. Det här är en sådan bok som får mig att utbrista "Du måste bara läsa den!"

Bokens huvudperson är Anna Benz, en 37-årig amerikanska bosatt i Zürich sedan nio år tillbaka. Gift med bankmannen Bruno, hemmafru, trebarnsmamma, deprimerad och ångestfylld. Bruno gifte hon sig med för att det var någon slags kärlek, eller kanske attraktion. Barn har hon fått fast hon nog egentligen aldrig var så intresserad av att skaffa barn och dessutom har hon lite svårt för ena sonen och dottern, ja det är en historia i sig. Anna bor i en välbärgad (i alla fall är det mitt intryck) förort och svärmor bor alldeles i närheten. I en slags passiv, deprimerad livsleda går Anna omkring i detta liv där inget tycks göra henne lycklig och inleder det ena förhållandet efter det andra med olika män. De korta fysiska mötena är som kickar för henne, som något hon måste göra för att stå ut. Hon döljer sina förbindelser för alla, även för sina terapeut. Hos terapeuten får hon istället utforska sig själv på ett annat sätt. I den jungianska terapin får Anna ställa de stora frågor, men svaren är få och hon möts ofta av Frau Doktor Messerlis motfråga, ställd med kraftig brytning: "What do you think, Anna?"

Schweizarna i Essbaums roman är ett folk som inte släpper in främlingar. De är artiga, men avståndstagande och det inkluderar även Annas make, även om jag ibland undrar om det inte mest är i Annas huvud som han är så kylig. Anna börjar efter nio år i landet på en språkkurs för att lära sig tyska och kanske komma in i samhället  och även sin egen familj lite mer. Problemet är bara att kursen är på högtyska och inte schweizertyska - detta obegripliga språk som hon aldrig kan få något grepp om! Schweizarna själva verkar mycket ogärna tala högtyska och Anna fortsätter vara utestängd, samtidigt som barnen glatt pratar schweizertyska med pappa Bruno. Det är en situation som jag förstår är värd en ångestpromenad om natten till bänken på kullen.

Jag sugs in i denna berättelse, blir en del av berättelsens universum. Jag blir tokig på Anna emellanåt och hennes oförmåga att göra något åt sitt mentala tillstånd och hela sin livssituation. Jag blir irriterad på hur hon liksom går runt och bara ser det negativa i allt. Samtidigt känner jag sympati för henne
och för hennes situation. Hon lever på något sätt parallellt med sitt eget liv, som om hon går bredvid, tittar på, lider. Hennes passiva livshållning förhindrar henne från att bli en del av sitt eget liv, samtidigt som alla runt omkring henne på något sätt tycks vilja ha henne precis där hon är. Ja, inte terapeuten förstås som faktiskt vid ett tillfälle vill försöka få Anna att förstå att en modern kvinna inte behöver vara så olycklig, men Anna är på något vis inte mottaglig för detta.

Slutet. Det är helvetiskt. Det är allt jag tänker säga om den saken.

(Rec.ex från Brombergs)

1 sep. 2015

Stör ej - läsning pågår!



Just idag, när regnet hänger i luften eller faller och bildar stora pölar, hade jag gärna haft en långresa på tåg inbokad. Ni vet, en sådan där avkopplande, i tyst kupé och med läsning som enda plan. Istället får jag fyrtio minuter på min vanliga pendlingssträcka och nåde den som stör min efterlängtade tågläsning! Nu har jag väntat hela dagen på att få fortsätta läsa Hausfrau av Jill Alexander Essbaum och jobbet har bara känts som ett störningsmoment. Hausfrau har mig verkligen i sitt grepp! Ni förstår ju vad jag kommer att göra ikväll - läsa!